Praxissamling

Nedan finner ni en praxissamling som kan vara användbar i advokatens roll vad gäller klienter med funktionsnedsättning. Samlingen består av rättsfall från Europadomstolen och Europeiska unionens domstol samt rekommendationer och kommentarer från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.  

Samlingen innehåller ett fåtal rättsfall från svensk domstol. Få frågor gällande processuella rättigheter för personer med funktionsnedsättning har prövats i högsta instans i Sverige, varför utbudet av nationella rättsfall är begränsat. Ett antal svenska rättsfall finns gällande straffvärdesbedömning i enlighet med 29 kap. 3 § brottsbalken. Regleringen innebär att bland annat en psykisk störning kan ses som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. Dessa fall berör inte direkt processuella rättigheter men ett fåtal fall har ändå tagits med för att visa på regleringens innebörd för personer med funktionsnedsättning. Övriga relevanta bestämmelser vilka rättsfallens bedömningar utgår från behandlas under fliken ”Ramverk”. Dessa är bland andra Europakonventionens artikel 5 och 6 och Konventionen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning artikel 2 och 13.  

Advokater och ombud kan använda sig av praxissamlingen för att hitta rättsfall att hänvisa till och på så sätt stärka argumentationen för processuella rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. I sammanfattningarna hänvisas det till punkter i rättsfallen, där domstolarna gör särskilt relevanta bedömningar. Därigenom kan en som advokat eller ombud lättare hitta särskilt kärnfulla resonemang att själv använda i sin processföring. Rubricering och ”huvudpunkter” i rättsfallen har specificerats och kan användas för att underlätta sökningen efter rättsfall som kan vara användbara i olika situationer. Under sammanfattningen länkas till den sida där rättsfallet finns i sin helhet. I den mån det finns tillgängligt länkas till sidor med rättsfallet på svenska.  

Praxissamling från respektive domstolar och kommittéer.

Sverige och svenska rättsfall
Sverige och svenska rä...

Öppna denna fråga

Stäng denna fråga

NJA 1995 s. 106

Fråga om straffet för narkotikabrott ska sättas ned hänsyn till den tilltalades bristande omdömesförmåga samt allvarliga hälsotillstånd

 

Den åtalade, H.L, dömdes för grovt narkotikabrott. H.L:s hälsotillstånd beaktades vid Högsta domstolens straffmätning. Både tingsrätten och hovrätten beaktade H.L:s hälsa (utan något utvecklat resonemang) vid bestämmandet av påföljden. Tingsrätten fann att H.L skulle dömas till fängelse i två år. Hovrätten ansåg att, med hänsyn bl.a. till den stora mängd narkotika H.L överlåtit till ett stort antal personer, fängelsestraffet skulle bestämmas till tre år.

 

I sitt ändringsyrkande till Högsta domstolen (HD) åberopade H.L 29 kap 5 § 1 st BrB, och menade att han till följd av sitt allvarliga sjukdomstillstånd skulle drabbas särskilt hårt av ett fängelsestraff.

 

Kriminalvårdsstyrelsen yttrade sig och hänvisade till ett utlåtande från en överläkare. Läkaren framförde att H.L drabbats av flera mycket allvarliga sjukdomstillstånd. H.L drabbades bl.a. av en tarmsjukdom för vilken han fick genomgå flera stora operationer. Komplikationer uppstod i samband med en av operationerna som ytterligare förvärrade hans sjukdomstillstånd. H.L hade även genomgått två hjärnblödningar. Läkaren menade vidare att H.L till följd av svåra smärtor utvecklat ett beroende av narkotiska läkemedel. Läkaren gjorde även gällande att H.L, vid tiden för de aktuella gärningarna, led av en allvarlig omdömesnedsättning som påverkade hans förmåga att överväga farorna med den brottslighet han åtalats för.

 

En rättspsykiatrisk undersökning av H.L genomfördes under förhandlingen i HD. Ytterligare en läkare redogjorde då för hans hälsotillstånd och uttalade att H.L har symtom som talar för viss grad av frontalhjärnskada. Typiska symtom är omdömesbrist samt svårigheter att förutse och planera. Läkaren meddelade även att H.L:s nedsatta omdöme och svaga motståndskraft till en del kan bero på sviktande hjärnfunktioner efter hjärnblödningar. Slutsatsen av bedömningen var att H.L. begått den åtalade gärningen under påverkan av psykisk störning som bör beaktas vid straffmätningen.

HD tillämpar 29 kap 3 § 3 BrB vid bedömningen av påföljdsfrågan. Bestämmelsen innebär att om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga ska detta beaktas som förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet. Vidare hänvisar HD till 29 kap 5 § 1 st 6 BrB (bestämmelsen motsvarar idag 29 kap. 5 § 1 st. 2 BrB). Där stadgas att domstolen utöver brottets straffvärde ska beakta om den tilltalade till följd av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. I förarbeten till bestämmelsen anges att sådan hänsyn kan tas vid allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvarlig sjukdom, framför allt då denna bedöms vara livshotande. Det framförs även att det psykiska hälsotillståndet kan beaktas (Prop 1987/88:120 s 95.). Av utredningen i det aktuella målet kan konstateras att H.L:s hälsotillstånd är allvarligt och invalidiserande. H.L har även fått en omdömesnedsättning till följd av sin sjukdomsbild. HD dömer därför H.L till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet och beslutar om ett fängelsestraff på ett år och sex månader.

NJA 1995 s 106: Straffet för grovt narkotikabrott har med hänsyn till den tilltalades bristande omdömesförmåga samt allvarliga och invalidiserande hälsotillstånd satts lägre än som är föreskrivet. 29 kap 3 § 1 st 3 samt 5 § 1 st 6 och 2 st BrB. | Karnov Group

 

 

NJA s. 2010 s. 485

 

Fråga om påföljden för grov misshandel ska sättas ned på grund av den tilltalades hälsotillstånd

 

I tingsrätten ogillades åtalet mot A.A. Svea hovrätt dömde den tilltalade för grov misshandel och ett fängelsestraff på ett år och sex månader. A.A överklagar hovrättens dom och Högsta domstolen (HD) meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan men inte beträffande målet i övrigt.

Frågan HD hade att bedöma var om 29 kap. 5 § första stycket BrB skulle påverka domstolens straffmätning. HD anför att grundtanken med bestämmelsen är att det utöver själva straffvärdet finns flera omständigheter som är sådana att det skulle framstå som orättfärdigt, om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen (se prop. 1987/88:120 s. 47). Paragrafen är avsedd att tillämpas med försiktighet så att den inte medför risker för oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen. (Se  prop. 1987/88:120 s. 89 f.) Av 30 kap. 4 § första stycket BrB framgår att domstolen även vid påföljdsvalet ska beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § (se p. 3 i HD:s domskäl).

HD förklarar att punkt 2 i den aktuella bestämmelsen (enligt nuvarande lydelse), innebär att domstolen ska beakta om den tilltalade till följd av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. I motiven (se prop. 1987/88:120  s. 95) uttalas att hänsyn till dålig hälsa kan tas bl.a. vid allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvarlig sjukdom, framförallt då denna bedöms vara livshotande. Vidare framhålls att även det psykiska hälsotillståndet kan beaktas, i den mån det inte är av den arten att det faller under annan särreglering (se p. 4 i HD:s domskäl). För tillämpning av regleringen krävs att särskilt samband finns mellan hälsotillståndet och verkställigheten av ett fängelsestraff (se p. 5 i HD:s domskäl).

Av utredningen i målet framkommer att A.A lider av Crohns sjukdom som drabbar tarmsystemet. Sjukdomen medför bl.a. allvarliga buksmärtor, diarréer och kräkningar. A.A genomförde en operation där delar av hans tarmar avlägsnades. Efter operationen uppkom komplikationer för vilka det varit svårt att hitta lämplig behandling. A.A injicerades dock vid tillfället med en medicin, på vilken han svarade relativt bra. A.A. hade även Bechterews sjukdom som är en kronisk inflammation i ryggen. Det fanns också journalanteckningar om en hjärnskada i barndomen och om misstänkt ADHD (se p. 6 i HD:s domskäl). Enligt A.A:s läkare var den åtalade mer stresskänslig än normalt och A.A:s sjukdom försämrades när han utsattes för stress, med kräkningar och diarréer som följd. Enligt läkarens mening skulle ett fängelsestraff medföra sådan stress att A.A. skulle få tillbringa verkställighetstiden i anstaltens sjukavdelning (se p. 7 i HD:s domskäl).

HD konstaterar att A.A:s sjukdom skulle kunna föranleda en tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 2 eller 30 kap. 4 § första stycket BrB. I den sistnämnda bestämmelsen anges att rätten vid val av påföljd ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §.HD anger att A:A:s sjukdom är allvarlig men inte livshotande. Vid tillfället hade A.A en relativt effektiv behandling och ett förbättrat hälsotillstånd. Utredningen har inte visat att A.A:s hälsotillstånd allvarligt skulle försämras av den stress som kan orsakas av själva fängelsevistelsen skulle leda till någon allvarlig försämring av hans hälsotillstånd. A.A:s behandling kunde fortsätta under tiden för fängelsestraffet. HD gjorde den sammantagna bedömningen att, med beaktande av brottets art och straffvärde samt den restriktivitet som anbefalls i motiven till regleringen kunde de aktuella omständigheterna inte anses vara sådana att de enligt 29 kap. 5 § första stycket 2 BrB skulle påverka påföljdsvalet eller straffmätningen. A.A dömdes därför till fängelse i ett år sex månader (se p. 9 och 10 i HD:s domskäl).

Sökresultat för NJA 2010 s. 485 | Karnov Group

 

 

NJA 2012 s. 247

 

Fråga om psykisk ohälsa skulle utgöra förmildrande omständigheter vid straffvärdesbedömning

 

Högsta domstolen (HD) dömde den åtalade, H.S, för bokföringsbrott. Frågan i HD var om påföljd av brottet och tillämpning av 29 kap. 3 § brottsbalken. H.S gjorde gällande att hennes hälsotillstånd och livssituation med en tillämpning av bestämmelserna i 29 kap. 3 § 2 och 3 BrB skulle beaktas vid bestämmandet av brottslighetens straffvärde (HD:s domskäl p. 5).

Gällande lagregleringen angående förmildrande omständigheter konstaterar HD följande. I förarbetena till regleringen i 29 kap. 3 § brottsbalken anges att den uppräkningen som görs i bestämmelsen är exemplifierande och att även andra faktorer kan vara att beakta som förmildrande omständigheter. Domstolen förklarar att detta gäller i större utsträckning i jämförelse med bedömningen av försvårande omständigheter i 29 kap. 2 § brottsbalken (p. 17). Bestämmelsens nuvarande lydelse i syfte att vidga utrymmet för att beakta förmildrande omständigheter (p. 18).

HD slår fast att det bör finnas utrymme för en generös tolkning av bestämmelsen i 29 kap. 3 § brottsbalken och att hänsyn inte endast ska tas till uttryckligen angivna omständigheter. HD förklarar att det andra ledet i bestämmelsen har sin bakgrund i en allmän bestämmelse om straffnedsättning avseende brott som begåtts under inflytande av en psykisk störning. Det innebär att det finns utrymme för att tillämpa bestämmelsen i situationer då en psykisk störning påverkat gärningsmannens beteende på ett påtagligt sätt, även om det inte omedelbart går att hänföra denna påverkan till en bristande förmåga att kontrollera sitt handlande (p. 19).

Kvinnan i fallet hade levt under stark psykisk press under lång tid och hade drabbats av flera tragedier i familjen. Hon hade tidigare varit sjukskriven till följd av en depression under drygt ett år. Utredningen i målet visade att H.S begått i vart fall delar av gärningarna under påverkan av en psykisk störning. Hennes hälsotillstånd har begränsat hennes möjligheter att hantera de svårigheter som uppkommit. Domstolen beaktade dessa omständigheter i förmildrande riktning avseende brottets straffvärde, med tillämpning av 29 kap. 3 § 2 brottsbalken (p. 21).

Sökresultat för nja 2012 s. 247 | Karnov Group

 

NJA 2012 s. 564

 

Fråga om straffrättsligt ansvar för en 17-åring med en allvarlig psykisk störning som har genomfört samlag med en tolvåring

 

Den tilltalade, F.S, dömdes i Högsta domstolen (HD) för våldtäkt mot barn. F.S var vid tillfället 17 år gammal och hade vid tillfället för gärningen en allvarlig psykisk störning i form av autistiskt syndrom i kombination med lindrig mental utvecklingsstörning. Vid undersökningstillfället uppges F.S ha haft svårt att förklara vad som hänt eller att fullt ut förstå anklagelsen samt gärningens innebörd och dess konsekvenser.  F.S hade en mental ålder motsvarande tio till tolv år (HD:s dom p. 2-4).

 

F.S hade vid flera tillfällen haft samlag, eller genomfört andra sexuella handlingar som är jämförliga med samlag, med ett barn som var 12 år gammalt. Gärningarna uppfyllde de förutsättningar som enligt 6 kap. 4 § Brb gäller för att någon ska dömas för våldtäkt mot barn (HD:s dom p. 5). F.S ska vi gärningstillfället varit medveten om vad han gjorde och att målsäganden var under 15 år gammal (HD:s dom p. 7). Däremot anges att F.S begick gärningarna utan att veta om att de var straffbelagda (HD:s dom p. 11). HD förde i domen ett resonemang om den snäva tillämpningen av straffrättsvillfarelse i 24 kap. 9 § Brb (HD:s dom p. 12-17). HD konstaterar att trots att F.S psykiska tillstånd var allvarligt samt att han inte var medveten om att gärningarna var otillåtna, utgjorde F.S situation inte ett så särpräglat fall att det motiverade en tillämpning av bestämmelsen om straffrättsvillfarelse (HD:s dom p. 18).

 

I sitt domslut framförde HD att det förelåg förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 3 § första stycket 2 och 5 Brb. Detta innebar att HD som förmildrande omständigheter vid bedömningen av sträffvärdet beaktade F.S psykiska hälsotillstånd samt att gärningarna begicks i straffrättsvillfarelse (HD:s dom p. 19-20). Vidare beaktade HD regleringen i 29 kap. 5 § 2 (nuvarande lydelse) samt 8 Brb. Bestämmelsens p. 2 innebär att domstolen vid straffmätningen ska beakta om den tilltalade till följd av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Under bestämmelsen i p. 8 beaktade HD det faktum att F.S till följd av sitt psykiska tillstånd drabbats särskilt hårt av situationen i samband med brottsutredningen (HD:s dom p. 22-24). HD beslutade att situationen sammantaget var sådan att det framstod som uppenbart oskäligt att döma F.S till påföljd. Domstolen meddelade därför påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § Brb.

 

Två av justitieråden i H.D var skiljaktiga och ville fria F.S. De menade att pojken saknade uppsåt, eftersom han på grund av sin funktionsnedsättning hade svårt att förstå felet med sina handlingar.

 

B 6089-14, Svea hovrätt, dom meddelad den 23 juli 2014

 

Fråga om intellektuell funktionsnedsättning hos 17-åring som dömts för misshandel bör leda till påföljdseftergift

 

Den åtalade, J.M, var vid tillfället för gärningen 17 år gammal. Han utsatte en kvinna, E.A, för våld genom slag och sparkar. Utredningen i målet har visat att J.M, till följd av sin intellektuella funktionsnedsättning, har en starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande i vissa situationer. Hovrätten konstaterar dock att J.M inte helt saknat förmåga att förstå konsekvenserna av sina handlingar. J.M ansågs därför ha uppsåt och dömdes för misshandel.

 

Gällande påföljdsfrågan framför hovrätten att J.M:s ålder beaktas till hans fördel vid bedömningen av straffvärdet. En vuxen person hade i motsvarande situation riskerat cirka tre månader i fängelse. Vid bedömningen av straffvärdet beaktade hovrätten även, ”i hög grad”, J.M:s begränsningar till följd av hans funktionsnedsättning. Hovrätten hänvisade i sammanhanget till 29 kap. 3 § första stycket 2 och 3 BrB. Straffvärdet för J.M:s gärning motsvarande inte mer än ett lågt bötesstraff. Varken ungdomsvård eller ungdomstjänst var aktuellt för J.M enligt Socialtjänsten, med hänsyn till hans särskilda problematik. Hovrätten gör därför bedömningen om J.M ska dömas till böter eller om domstolen ska efterge påföljden.

 

Enligt 29 kap. 6 § BrB ska domstolen meddela påföljdseftergift om det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 29 kap. 5 § BrB är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Hovrätten anger att bestämmelsen ska tolkas restriktivt. Enligt Högsta domstolens praxis är påföljdseftergift dock en allmän möjlighet för domstolarna för att undvika uppenbart oskäliga resultat (Högsta domstolens dom den 7 april 2014 i mål nr B 4080-13).

 

I det aktuella fallet meddelade hovrätten påföljdseftergift i enlighet med 29 kap. 5 § första stycket 2 och 9 (enligt nuvarande lydelse) samt 29 kap. 6 § BrB. Detta med hänsyn till gärningens låga straffvärde, det förhållande att personer som är föremål för insatser enligt LSS ofta kan slippa genomlida en rättegång genom möjligheterna till åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § rättegångsbalken och därigenom sammanhängande möjligheter till förundersökningsbegränsning. Vidare menar hovrätten att även ett lågt bötesstraff skulle riskera att drabba J.M oskäligt hårt.

 

HovR B 6089-14 HovR B 6089-14 | Karnov Group (nj.se)

 

 

NJA 2019 s. 347

 

Fråga om beaktande av hörselnedsättning vid domstolens bedömning av straffvärde

 

Målet gällde sexualbrott mot barn där den åtalade, E.D, dömdes till två år och tre månader av Högsta domstolen (HD). Påföljdsfrågan var inte en prejudicerande fråga i målet men hovrätten och HD förde resonemang om detta i sina domskäl. Frågan var om E.D:s nedsatta hörsel skulle utgöra förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet.

 

Hovrätten konstaterar att vid straffmätningen ska 29 kap. 5 § första stycket 2 BrB beaktas, det vill säga om den tilltalade till följd av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Dåligt hälsotillstånd hos den åtalade kan tas i beaktning bl.a. vid allvarligare fysiska funktionsnedsättningar såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvarlig sjukdom, framför allt då denna bedöms vara livshotande (se prop. 1987/88:120 s. 95). Särskilt samband måste finnas mellan hälsotillståndet och verkställigheten av ett fängelsestraff (se rättsfallet NJA 2010 s. 485). Vid en sådan bedömning kan det i vissa fall finnas behov av att hämta in utredning från Kriminalvården (jfr rättsfallet NJA 1995 s. 106).

I det aktuella målet hade den åtalade en mycket grav hörselskada och kommunicerade genom teckenspråk. E.D förklarade att han under sin relativt långa tid i häkte endast haft biträde av teckentolk vid ett tillfälle. Fängelsestraffet skulle kraftigt begränsa hans möjligheter till kommunikation och samvaro med andra personer och därför drabba honom oskäligt hårt. Hovrätten gjorde därför bedömningen att betydande hänsyn skulle tas till E.D:s funktionsnedsättning. Fängelsestraffets längd sattes därför ned med 6 månader (för hovrättens resonemang, se hovrätten för västra Sveriges domskäl under rubriken ”Påföljd”)

Även HD menade att hänsyn skulle tas till E.D:s grava hörselnedsättning i enlighet med 29 kap. 5 § första stycket 2 BrB. HD hänvisade även till praxis (NJA 2015 s. 769), där det vid straffmätningen tagits hänsyn till att den dömde hade suttit häktad med restriktioner under lång tid. I det aktuella målet hade den åtalade inte varit häktad med restriktioner under så lång tid att det i normala fall skulle föranlett en straffnedsättning. E.D hade suttit häktad i tre månader. HD konstaterade dock att E.D:s hörselnedsättning inneburit att häktningstiden, på sammanlagt ett år, varit särskilt påfrestande för honom. HD satte därför ned strafftiden med sammanlagt ytterligare sex månader (se HD:s domskäl, p. 33).

Sökresultat för NJA 2019 s. 347 | Karnov Group

 

 

B 3676-20, Linköpings tingsrätt, dom meddelad den 8 december 2020

 

Fråga om beaktande av funktionsnedsättning vid straffmätning

 

Den tilltalade mannen dömdes för grovt rattfylleri. Det framkommer i domen att mannen har fysiska bekymmer vilket påverkar honom i hans vardag. På grund av detta har han hjälp av hemtjänsten flera gånger varje dag för att klara av sin vardag. Mannens funktionsnedsättning blev relevant för påföljdsfrågan. Brottet ansågs så allvarligt att påföljden inte kunde stanna vid villkorlig dom förenat med böter. Till följd av mannens funktionsnedsättning ansågs samhällstjänst inte vara en lämplig påföljd. Tingsrätten hänvisar till Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och dess innebörd att personer med funktionsnedsättning inte får diskrimineras i jämförelse med personer utan nedsättning. Mannen kunde därför inte dömas till en mer ingripande påföljd än vad som skulle gjorts om han inte haft någon nedsättning. Han kunde därför inte dömas till fängelse på grund av att han inte klarade av ens en funktionsanpassad samhällstjänst. Då den tilltalade skulle drabbats oskäligt hårt av ett fängelsestraff tillämpade domstolen 29:5 1 st. 2 BrB, som innebär att domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Domstolen ansåg därför att det var tillräckligt ingripande att döma mannen till villkorlig dom samt böter. Domen vann laga kraft.

 

TR B 3676-20

 

 

B 51-21, Gotlands tingsrätt, dom meddelad den 10 februari 2021

 

Fråga om förklaringsbörda för tilltalad med selektiv mutism och autism

 

Den tilltalade, T.J, åtalades för ringa narkotikabrott. T.J var diagnostiserad med selektiv mutism och grav atypisk autism. Huvudförhandlingen i målet genomfördes på så sätt att försvararen redogjorde för den tilltalades inställning och för händelseförloppet. Åklagaren, försvararen och domstolen ställde sådana frågor till den tilltalade som han kunde svara ja och nej på, genom nickningar och huvudskakningar. Tingsrätten uppger att det faktum att den tilltalade hade en funktionsnedsättning när det gäller att uttrycka sig muntligt inte gör att det ställs lägre krav på den förklaringsbörda som innehavet innebar för honom. Den tilltalade dömdes för ringa narkotikabrott.

 

Domen från tingsrätten överklagades till Svea hovrätt som beslutade att det inte förelåg prövningstillstånd. Detta har sedan överklagats till HD där målet nu ligger.

 

I sitt överklagande till Högsta domstolen (HD) har advokaten ställt två frågor. Den första frågan gäller hur uppgifter från en tilltalad med dokumenterade funktionsnedsättningar ska ske. Av HD:s praxis följer att en utsaga som är lång och detaljrik anses mer trovärdig än om den är kort och vag. I det aktuella fallet har den tilltalade, med stora svårigheter att tala, lämnat objektivt sett vaga uppgifter. Frågan blir då om dessa uppgifter per definition är att bedöma som mindre trovärdiga. Den andra frågan gällde om den tilltalades rätt till rättvis rättegång, enligt art. 6 Europakonventionen, kränkts. Detta då processen inte anpassats efter den tilltalades förutsättningar att berätta sin egen version av händelsen.

 

TRGOT_B_2021_0051.pdf (storage.googleapis.com)

 

Europadomstolen – Den europeiska domstolen fö...
Europadomstolen – Den...

Öppna denna fråga

Stäng denna fråga

Stanford mot Förenade kungariket (Application no. 16757/90) Dom meddelad den 23 februari 1994

 

Fråga om den tilltalades svårigheter att delta i processen på grund av en hörselnedsättning kunde kompenseras av tillgången till försvarare

 

Huvudpunkter

 

  • Domstolen har ingen skyldighet att vidta särskilda åtgärder med hänsyn till den tilltalades funktionsnedsättning, givet att den tilltalade försäkras ett effektivt deltagande i processen genom sin försvarare.
  • Domstolen har en skyldighet att ingripa om det är uppenbart eller på annat sätt kommer till deras fulla vetskap att en försvarare misslyckas med att förse sin klient med effektivt försvar.

 

Den klagande, B.S, stod åtalad på flera punkter kopplat till hans relation till en ung flicka. Åtalet gällde bl.a. våldtäkt. B.S klagade till Europadomstolen och gjorde gällande att hans rätt till en rättvis rättegång under art. 6.1 Europakonventionen kränkts. Detta till följd av att han inte hört vad som sagts under rättegången (p. 21).

 

I det aktuella fallet var det inte ostridigt mellan parterna att B.S hade svårigheter att höra en del av de vittnesmål som presenterades inför domstolen (p. 25). Den klagande hade uppgett för sin försvarare, samt för den vakt som stod bredvid honom under rättegången, att han hade svårt att höra under processens gång. Europadomstolen konstaterade i sammanhanget att en misstänkt har rätt till effektivt deltagande under rättegången, med hänvisning till art. 6 Europakonventionen. Domstolen nämner bl.a. rätten att förhöra eller låta förhöra vittnen och att utan kostnad bistås av tolk om den misstänkte inte talar eller förstår språket som används i domstolen (p. 26).

 

I det aktuella fallet hade varken den misstänkte eller dennes försvarare meddelat domstolen att B.S hade problem med att höra under rättegången. Europadomstolen framför vidare att försvararen, som hade lång erfarenhet av straffrättsliga processer, valde av processtaktiska skäl att inte ta upp frågan om B.S hörsel inför domstolen. Det fanns heller inget som indikerade att B.S hade motsatt sig detta (p. 27). En medlemsstat kan vanligtvis inte hållas ansvarig för de handlingar som en misstänkts försvarare vidtar. Frågan om försvar är något som endast omfattar den misstänkte och dennes juridiska representanter under processen. Domstolen ska endast ingripa om det kommer till deras fulla vetskap att en försvarare misslyckas med att förse sin klient med effektivt försvar, vilket inte hade skett i detta fall (p. 28, jfr. Cuscani, 2012, p. 39).

 

Den klagande menade även att medlemsstaten bar ansvar för rättegångssalens dåliga akustik. Europadomstolen medgav att en sådan omständighet skulle kunna läggas en medlemsstat till last enligt art. 6 Europakonventionen. Enligt expertutlåtanden var dock akustiken i rummet tillfredsställande (p. 29). Europadomstolen hänvisar även till att B.S försvarare hade alla möjligheter att diskutera med sin klient om något framkom under rättegången som inte överensstämde med vittnenas skriftliga redogörelser (p. 30). Med hänvisning till vad som redogjorts för ovan konstaterade Europadomstolen att det inte hade skett någon kränkning av B.S rättigheter under art. 6.1 Europakonventionen (p. 32). 

 

STANFORD v. THE UNITED KINGDOM (coe.int)

 

  1. mot Förenade kungariket (Application no. 24724/94) och V. mot Förenade kungariket (Application no. 24888/94) Domar meddelade den 16 december 1999

 

Fråga om statens särskilda skyldigheter i en straffrättslig process där minderårig är misstänkt för brott

 

Klagandena, T och V, hade befunnits skyldiga till mord på ett två år gammalt barn då de var tio år gamla. T och V klagade till Europadomstolen och gjorde gällande att de inte hade fått en rättvis rättegång på grund av att deras ålder och brist på mognad hade gjort att de inte på ett effektivt sätt hade kunnat delta i sitt försvar.

 

Europadomstolen fann att vid en rättegång mot en minderårig bör staten ta full hänsyn till barnets ålder, grad av mognad och intellektuella och känslomässiga förmåga. Vidare bör staten vidta åtgärder för att främja barnets förmåga att förstå och delta i förhandlingarna. Europadomstolen fann att Förenade kungariket inte hade gjort detta och därför brutit mot artikel 6 i Europakonventionen.

Europadomstolen fastslog att den tilltalade måste känna sig ”tillräckligt ohämmad av atmosfären i rättssalen” för att ha möjlighet att konsultera sin advokat på ett lämpligt sätt och därigenom kunna delta effektivt i processen. Detta gäller särskilt då fallet i fråga är föremål för ett stort allmänt intresse,

 

  1. v. THE UNITED KINGDOM (coe.int), se särskilt p. 81-91.
  2. v. THE UNITED KINGDOM (coe.int), se särskilt p. 79-89.

 

Se även Speakers’ presentations: Access to justice for persons with disabilities – Seminar for Members of the Judiciary, June 2019 (419DV18) (era-comm.eu), s. 24 och 26.

 

Se även Handbook on European non-discrimination law (coe.int), s. 104.

 

 

Vaudelle mot Frankrike (Application no. 35683/97) Dom meddelad den 30 januari 2001

Fråga om effektivt deltagande i rättsprocess för individ med mental funktionsnedsättning

Huvudpunkter

  • Konventionsstaterna bör vidta positiva åtgärder för att säkerställa effektivt åtnjutande av rätten till rättvis rättegång särskilt gällande personer med mental funktionsnedsättning

 

Den klagande, M.V, var placerad under förvaltarskap (curatelle). I beslutet stod att Vaudelle till följd av sin nedsatta mentala förmåga behövde bistånd vid utförande av rättshandlingar och att han var ur stånd att utan hjälp av sin förvaltare föra talan vid domstol. Det är dock inte förvaltarens uppgift att agera som huvudmannens (Vaudelle) advokat under en rättsprocess. Vaudelle åtalades för sexuellt ofredande av minderåriga. Kallelse till rättegången skickades till Vaudelle och inte till hans förvaltare. Åklagaren beslöt att Vaudelle skulle genomgå en psykiatrisk undersökning, men Vaudelle inställde sig inte hos den läkare som skulle utföra undersökningen. Vaudelle inställde sig inte heller till rättegången utan dömdes för brott i sin frånvaro. Vaudelle klagade på att kallelse till rättegången och underrättelse om påföljderna endast skickats till honom och inte till hans förvaltare. Vaudelle menade att han därigenom förhindrats från att utöva sin rätt att försvara sig i enlighet med art. 6 Europakonventionen.

 

Europadomstolen uppgav att de nationella domstolarna måste vidta positiva åtgärder och processuella säkerhetsgarantier för att tillgodose effektivt åtnjutande av rätten till en rättvis rättegång, särskilt gällande personer med mentala funktionsnedsättningar (se p. 59-60, se även bl.a. Liebreich mot Tyskland, p. 2 a-b). Frågan i fallet var om den nationella domstolen vidtagit tillräckliga åtgärder. Då Vaudelle hade ställts under förvaltarskap eftersom han ansetts oförmögen att själv utföra rättshandlingar, menade Europadomstolen att det fanns skäl att ifrågasätta hans förmåga att försvara sig mot anklagelser för brott, vilket det var frågan om i detta fall (se p. 52-55). Europadomstolen hänvisar till art. 6.3 c Europakonventionen om att konventionsstaten ska tilldela den tilltalade en advokat att företräda denne i straffrättsliga processer ”om rättvisans intresse så fordrar”. I fallet dömdes Vaudelle även till att betala skadestånd. Då beslut om förvaltare för MV:s räkning fattats bl.a. i syfte att skydda hans ekonomiska intressen, borde Vaudelle ha tilldelats försvarare även av den anledningen.

 

Europadomstolen fann att den nationella domstolen borde vidtagit ytterligare åtgärder för att förmå Vaudelle att genomgå den psykiatriska undersökningen. Vidare menade Europadomstolen att medlemsstaten borde gjort mer för att få Vaudelle att framträda inför den franska domstolen eller att åtminstone se till att hans intressen tillvaratogs av förvaltaren eller en advokat. På så sätt skulle den nationella domstolen ha möjliggjort för honom att förstå innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom i enlighet med art. 6.3 a Europakonventionen. Då detta inte skett konstaterade Europadomstolen att Vaudelles rättigheter enligt art. 6 i Europakonventionen kränkts (se p. 62-66).

 

 

VAUDELLE v. FRANCE (coe.int)

Europadomstolens domar - första kvartalet 2001 | SvJT, s. 404.

 

Cuscani mot Förenade kungariket (Application no. 32771/96) Dom meddelad den 24 september 2002

Fråga om domstolens skyldighet att försäkra tillgång till tolk av tillräcklig kvalitet för tilltalad som inte behärskade förfarandespråket

Huvudpunkter

  • Om domstolen gjorts uppmärksam på att den misstänkte har svårigheter att förstå processen p.ga. bristande språkkunskaper, har domstolen ansvar att ordna en tolk samt tillse att den misstänkte får ett fullgott deltagande i den straffrättsliga processen
  • Myndigheternas skyldighet är inte begränsad till att enbart utse en tolk, utan omfattar även en viss grad av kvalitetskontroll av tolkningen, om de uppmärksammas på att det finns ett sådant behov. I fallet klargör Europadomstolen att informell tolkning av en anklagads släkting inte bör anses uppfylla rätten till tolk enligt art. 6.3 e Europakonventionen. 

Den klagande, Cuscani, åtalades i nationell domstol för skattebrott. Cuscani företräddes under hela processen av en advokat. Under de inledande förhören uppgav Cuscani att han inte var skyldig till de brott han misstänktes för, men ändrade sig under huvudförhandlingen och erkände gärningen. Under huvudförhandlingen framförde Cuscanis försvarare även att den klagande var i behov av tolk. Detta då Cuscani hade bristfälliga engelskkunskaper och talade dialektal italienska. Vid senare skede i processen hade någon professionell tolk ännu inte tillordnats. Cuscanis försvarare menade dock att förhandlingen borde fortgå då Cuscani, om än inte i detalj, förstod den huvudsakliga innebörden av vad som sades. Den nationella domstolen beslutade att Cuscanis bror, som var närvarande och pratade både italienska och engelska, skulle tolka för Cuscani om behov uppstod (p. 17-18).

Den klagande menade att hans rätt till rättvis rättegång enligt art. 6.1 och 6.3 e Europakonventionen kränkts då han inte tilldelats en tolk under processen. Detta ledde till att han inte kunde följa processen och inte heller förstå innebörden av att han erkände sig skyldig till handlingarna (p. 34).

Europadomstolen menar att den nationella domstolen inte skulle nöjt sig med att Cuscanis försvarare uppgav att Cuscani förstod den ”huvudsakliga innebörden” vad som sades under förhandlingen. Europadomstolen framförde att den klagandes behov av tolk är något som ska hanterats av domstolen i samråd med den klagande. Ansvaret låg således på den nationella domstolen att försäkra sig om att avsaknaden av en tolk med tillräckliga kunskaper under huvudförhandlingen inte påverkade Cuscanis fulla deltagande. Detta särskilt då det gällde en allvarlig process där den tilltalade erkänt grova gärningar och riskerade ett långt fängelsestraff. Europadomstolen menar att den nationella domstolen i det aktuella fallet misslyckats med att nå upp till denna skyldighet (p. 38).

Europadomstolen uppgav att försvaret huvudsakligen är en fråga mellan svaranden och dennes advokat, oavsett om denne är offentligt eller privat anlitad. Domaren är dock den som har det slutliga ansvaret för att processen genomförs på ett rättvist sätt. Med hänsyn till dessa omständigheter menade Europadomstolen att den klagandes rättigheter enligt art. 6.1 och 6.3 e Europakonventionen hade kränkts (p. 39-40).

CUSCANI v. THE UNITED KINGDOM (coe.int)

 

S.C. mot Förenade kungariket (Application no. 60958/00) Dom meddelad den 15 juni 2004

 

Fråga om statens skyldighet att anpassa processen efter den tilltalades förmåga att förstå och delta i förhandlingen

 

Huvudpunkter:

  • Barn och personer med funktionsnedsättning ses som särskilt sårbara under straffrättsliga processer. Rätten till rättegångsbiträde är därför särskilt viktigt för dessa personer. Europadomstolens resonemang gällande barns särskilda processuella rättigheter är därför ofta tillämpbart även i förhållande till personer med olika funktionsnedsättningar. Se Europarådets och FRA:s resonemang i Handbok om europeisk rätt rörande tillgång till rättslig prövning (coe.int), 88.
  • I avgörandet var den tilltalade minderårig, men förtydligandet av rätten till effektivt deltagande som görs i detta mål har upprepats i avgöranden där den tilltalade är en vuxen individ med funktionsnedsättning, jfr. exempelvis
  • Liebreich mot Tyskland Germany (Application no. 30443/03) Dom meddelad den 8 januari 2008 § (2)(a): LIEBREICH v. GERMANY (coe.int)
  • Pylnev mot Ryssland (Application no. 3038/03) Dom meddelad den 9 februari 2010 § (3)(b): PYLNEV v. RUSSIA (coe.int)
  • Grigoryevskikh mot Ryssland (Application no. 22/03) Dom meddelad den 9 april 2009 § 78. GRIGORYEVSKIKH v. RUSSIA (coe.int)

 

I det aktuella fallet åtalades en 11-årig pojke, S.C, för försök till rån. S.C menade att han handlat under tvång av en äldre pojke. S.C tilldelades en tvåårig övervakningsorder. S.C:s försvarare i den straffrättsliga processen menade att S.C hade en intellektuell funktionsnedsättning och att hans mentala ålder var mellan 6-8 år. Försvaret framförde att S.C inte borde genomgått en straffrättslig process i en domstol som var öppen för allmänheten och media, utan i en domstol speciellt anpassad efter omständigheterna (p. 26).

 

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att straffrättsligt ansvar för ett 11-årigt barn inte i sig bryter mot konventionen. Detta så länge den åtalade har möjlighet att delta effektivt i förhandlingen (p. 27). Då det gäller ett barn är det viktigt att barnet behandlas på så sätt att full beaktning tas till barnets ålder, mognadsnivå samt barnets intellektuella och känslomässiga kapacitet. Vidare att åtgärder vidtas för att främja barnets förmåga att förstå och delta i processen (p. 28).

 

Europadomstolen framförde vidare att Europakonventionen inte kräver att en tilltalad ska förstå alla detaljer i en rättsprocess mot bakgrund av det juridiska systemets komplexitet. Art. 6.3 c Europakonventionen innehåller därför en bestämmelse om rätten till juridiskt biträde under rättsprocessen. Oavsett rätten till juridiskt biträde har en tilltalad dock rätt till effektivt deltagande under sin rättegång. Europadomstolen klargjorde att effektivt deltagande förutsätter att den tilltalade har en generell förståelse för den straffrättsliga processen och om vad som står på spel för hen, inkluderat tyngden av den påföljd som kan komma att utdömas. Det innebär att hen, om nödvändigt med stöd av t. ex. en tolk eller advokat, bör kunna förstå i allmänna drag vad som framförs inför domstolen. Den tilltalade bör även kunna följa med i vad som sägs av åklagarens vittnen (om sådana finns) och, om den tilltalade har en representant, kunna förklara inför sin advokat sin version av händelseförloppet, utpeka uttalanden hen ej håller med om och göra advokaten medveten om möjliga fakta som kan användas till den tilltalades försvar (p. 29. Uttalandet om effektivt deltagande upprepas i bl.a. Stanford mot Förenade kungariket, p. 30, S.C. mot Förenade kungariket, p. 29 och V. mot förenade kungariket, p. 85, 89, 90).

 

Europadomstolen konstaterade att de två experter som hade att bedöma S.C innan förhöret i domstolen förklarade att han hade en mycket låg intellektuell nivå för sin ålder. En av experterna rekommenderade att rättegångsförhandlingen skulle genomföras på ett sätt som var väl anpassat till S.C:s förståelseförmåga (p. 32). Europadomstolen ansåg att, även om processen förklarats för S.C av den socialarbetare som fanns där för honom under rättegången, hade S.C inte haft möjlighet till ett effektivt deltagande under förhandlingen (p. 33-34). Europadomstolen framförde vidare att ett barn som ska genomgå en sådan process som den i det aktuella fallet, bör prövas inför en specialdomstol som fullt ut kan anpassa rättegången inför barnets speciella behov. Med hänvisning till vad som redogjorts för ovan konstaterade Europadomstolen att S.C rättigheter under art. 6.1 Europakonventionen kränkts (p. 37). 

 

S.C. v. THE UNITED KINGDOM (coe.int)

 

 

Liebreich mot Tyskland (Application no. 30443/03) Dom meddelad den 8 januari 2008

Fråga om domstolens skyldighet att konsultera läkare för att bedöma effektivt deltagande i rättsprocess

Huvudpunkter

  • Rättslig assistans kan ersätta effektivt deltagande av den tilltalade. Enligt fallet förutsätter det dock att den tilltalade fritt ska kunna konsultera sin försvarare under hela processen
  • Då osäkerhet föreligger gällande om den tilltalade kan ha ett effektivt deltagande under processen ska domstolen konsultera läkare som kan klargöra detta

Den klagande, H.L, stod åtalad för brott i Tyskland. H.L var påverkad av sin antidepressiva medicinering och hade lämnat in ett intyg gällande detta till den nationella domstolen. H.L klagade till Europadomstolen och gjorde gällande att hans rätt till rättvis rättegång och rätt att försvara sig enligt art. 6.1 och 6.3 c Europakonventionen hade kränkts. Detta då den nationella domstolen genomfört förhör med H.L under den straffrättsliga processen trots att de känt till, eller borde känt till, att han inte var i skick att delta i processen.

Europadomstolen understryker att rätten som följer av art. 6.3 c Europakonventionen ”att försvara sig personligen”, innebär att en tilltalad inte bara har rätt att närvara personligen utan även rätt att förstå innebörden av processen.  I det aktuella fallet beslutade Europadomstolen att H.L:s klagomål inte var godtagbart då han representerats av en advokat som han kunde konsultera fritt under hela processen. Vidare hade H.L svarat jakande på frågan från den tyska domstolen om han var i lämpligt skick för att delta i processen. Den nationella domstolen hade även mottagit information från den läkare som behandlade H.L, om att han var tillräckligt frisk för att delta. Europadomstolen konstaterade därför att det inte fanns något som indikerade att H.L, på grund av sin depression eller effekterna av sin medicinering, var oförmögen till en generell förståelse för rättsprocessen och vad som stod på spel för honom. Europadomstolen ansåg därför inte att det var nödvändigt att medicinsk expertis fanns tillgänglig för att bedöma H.L:s lämplighet att delta under processens gång. Europadomstolen konstaterade att rättslig assistans för den tilltalade kan kompensera för ineffektivt deltagande. Vidare slog Europadomstolen fast att för att möjliggöra och garantera den tilltalades rätt till effektivt deltagande kan omständigheterna i det enskilda fallet medföra ett krav för konventionsstaterna att vidta positiva åtgärder (för Europadomstolens bedömning, se p. 2 a-b).

LIEBREICH v. GERMANY (coe.int)

 

Shtukaturov mot Ryssland (Application no. 44009/05) Dom meddelad den 27 mars 2008

Fråga om beslut om tvångsvårdsintagning kränkte individens processuella rättigheter
Huvudpunkter:

  • En rättslig process kan inte anses rättvis i enlighet med art. 6 Europakonventionen, om en persons vars rättskapacitet ska avgöras i processen helt utesluts från att delta i processens gång.
  • Beslut om tvångsvårdsintagning får inte fattas på andra grunder än den berörde individens hälsotillstånd. Vidare måste säkerhetsåtgärder så som domstolsgranskning tillämpas, i enlighet med art. 5 Europakonventionen.

Den klagande, P.S, var diagnostiserad med en psykisk sjukdom. I augusti 2004 begärde hans mor att en domstol skulle frånta honom hans rättshandlingsförmåga. Hon gjorde gällande att P.S behövde en förmyndare. P.S underrättades inte om, eller kallades till, förfarandet då en förmyndare förordnades. P.S förklarades under förhandlingen vara rättsligt inkapabel och hans mor utsågs till förmyndare. Modern begärde att P.S skulle tvångsvårdas. P.S ansökte själv, och genom advokat, vid flera tillfällen om att bli utskriven från sjukhuset utan framgång. P.S klagade till Europadomstolen att han berövats sin frihet genom processer som inte varit rättvisa och således kränkt hans rättigheter under art. 6.1 Europakonventionen (p. 61).

I det aktuella fallet framförde Europadomstolen att det inte klarlagts av vilken anledning P.S mor begärt att han skulle tvångsvårdas. Vidare konstaterade Europadomstolen att tvångsvårdsintagningen inte föranletts av P.S hälsotillstånd utan enbart av det faktum att han var satt under förmyndarskap. Europadomstolen noterade att P.S, då han inte informerats om förhandlingarna gällande tvångsvårdsintagningen, fråntogs möjligheten att själv delta i processen inför den nationella domstolen (p. 69). Europadomstolen framhöll att en person med psykisk sjukdom i mål om tvångsintagning har rätt att höras personligen eller, om nödvändigt, genom företrädare (p. 71).

Enligt rysk rätt följer stora inskränkningar för den som berövats sin rättshandlingsförmåga. I det aktuella fallet fick P.S inte längre arbeta, gifta sig, bli medlem av föreningar, resa eller sälja eller köpa egendom. P.S hade trots sin sjukdom tidigare varit en relativt självständig person. Mot bakgrund av detta menade Europadomstolen att den nationella domstolen skulle träffat P.S personligen för att göra en bedömning av hans hälsotillstånd. Det faktum att ukrainsk domstol fattat beslutet om tvångsvård enbart på skriftlig bevisning och att P.S inte fått tillfälle att delta i domstolsförfarandet om sin rättshandlingsförmåga stred mot art. 6.1 i Europakonventionen (p. 73). Europadomstolen fastslog även att P.S överklagande avslagits utan att grunderna för varför han fråntagits sin rättshandlingsförmåga utretts (p. 75). Med beaktande av dessa omständigheter beslutade Europadomstolen att P.S rätt till en rättvis rättegång under art. 6.1 Europakonventionen kränkts (p. 76).

SHTUKATUROV v. RUSSIA (coe.int)

Europadomstolens domar — första kvartalet 2008 | SvJT, s. 446.

 

Timergaliyev mot Ryssland (Application no. 40631/02) Dom meddelad den 14 oktober 2008

 

Fråga om statens skyldighet att vidta positiva åtgärder för att garantera effektivt deltagande för en tilltalad med funktionsnedsättning

 

Huvudpunkter:

  • Givet att den tilltalade har sådan förmåga, är det upp till den tilltalade själv att göra domstolen uppmärksam på om dennes funktionsnedsättning påverkar möjligheten att delta effektivt i processen.
  • För det fall domstolen informerats om en allvarlig fysisk eller psykisk funktionsnedsättning, måste domstolen tillse att en medicinsk expert bedömer om den tilltalade kan delta effektivt i en rättsprocess eller ej.

 

Den klagande, F.T, stod åtalad i Ryssland för bl.a. mordbrand. F.T klagade att hans rättigheter enligt art. 6.1 och 6.3 c konventionen inte blivit tillgodosedda. Detta då han hade en hörselnedsättning och inte fått någon hörapparat. Vidare då hans rättsliga ombud förhållit sig passiva samt då han inte fått någon juridisk assistans under rättegången i andra instans.

 

Domstolen konstaterar att, i enlighet med art. 6 konventionen, en person som står åtalad för brott generellt sett har rätt att närvara personligen vid förhandling i första instans. Denna rättighet är inte lika stark i andra instans. I bedömningen måste hänsyn tas till de särskilda omständigheterna i fallet (p. 50).

  

Europadomstolen klargör att effektivt deltagande förutsätter att den tilltalade har en generell förståelse för den straffrättsliga processen och om vad som står på spel för hen, inkluderat tyngden av den påföljd som kan komma att utdömas. Det innebär att hen, om nödvändigt med stöd av t. ex. en tolk eller advokat, bör kunna förstå i allmänna drag vad som framförs inför domstolen. Den tilltalade bör även kunna följa med i vad som sägs av åklagarens vittnen (om sådana finns) och, om den tilltalade har en representant, kunna förklara inför sin advokat sin version av händelseförloppet, utpeka uttalanden hen ej håller med om och göra advokaten medveten om möjliga fakta som kan användas till den tilltalades försvar (se p. 51. Uttalandet om effektivt deltagande upprepas i bl.a. Stanford mot Förenade kungariket, p. 30, S.C. mot Förenade kungariket, p. 29 och V. mot förenade kungariket, p. 85, 89, 90).

Europadomstolen jämför det aktuella fallet med Stanford mot Förenade kungariket, där domstolen inte ansåg att någon kränkning av den klagandes, B.S, rätt till en rättvis rättegång hade skett. B.S hade i det fallet, till följd av sin hörselnedsättning, missat en del av den bevisning som lästes upp. B.S advokat hade dock kunnat ta del av allt som sades under rättegången (p. 53). Europadomstolen tar även upp Liebreich mot Tyskland, där samma slutsats drogs. Den klagande, H.L, var påverkad av sin antidepressiva medicinering under förhandlingen men ansågs av Europadomstolen ha kunnat delta effektivt i rättegången bl.a. då han haft stöd av sin advokat (p. 54). Europadomstolen nådde motsatt slutsats i Cuscani mot Förenade kungariket. Den klagande, M.V, ansågs inte ha haft möjlighet till ett effektivt deltagande i rättegången med hänsyn till hans bristande engelskkunskaper. Europadomstolen menade att den nationella domstolen hade en skyldighet att tillse att den tilltalade inte led skada av att tolk inte fanns på plats under processen, vilket inte skett (p. 55).

I det aktuella fallet var det ostridigt att F.T hade en hörselnedsättning. Till följd av bristande bevisning kunde Europadomstolen däremot inte klarlägga huruvida F.T påpekat för den nationella domstolen att han hade en funktionsnedsättning. Tillika kunde domstolen inte klarlägga om F.T påpekat att hans försvarare varit passiva under förundersökning och processen i första instans (p. 56-57). Däremot kunde domstolen konstatera att F.T i sin överklagan till andra instans påpekade sin hörselnedsättning. Domstolen menade att F.T:s personliga närvaro och effektiva deltagande i processen var särskilt viktigt i andra instans mot bakgrund av gärningens allvar. Den nationella domstolen var därför skyldig att vidta positiva åtgärder för att säkerställa att F.T:s hörselnedsättning inte skulle påverka hans effektiva deltagande i processen. Den ryska domstolen vidtog dock inga åtgärder, så som att ordna med tekniska hjälpmedel för hans hörselnedsättning, eller tillse att F.T fick en medicinsk undersökning för att klarlägga om han hörde tillräckligt för att delta utan tekniska hjälpmedel. Mot bakgrund av att F.T inte heller hade något rättsligt ombud på plats i andra instans slog domstolen fast att F.T:s rättigheter under art. 6.1 samt 6.3 c Europakonventionen kränkts (p. 58-60).

 

TIMERGALIYEV v. SSIA (coe.int)

 

Se även: SpeaRUkers’ presentations: Access to justice for persons with disabilities – Seminar for Members of the Judiciary, June 2019 (419DV18) (era-comm.eu), s. 25

 

 

 

Salduz mot Turkiet (Application no. 36391/02) Dom meddelad den 27 november 2008

Fråga om statens skyldighet att garantera rätten till försvar under initiala polisförhör. Särskilt gällande minderåriga.

Huvudpunkter

  • Rätten till rättsligt biträde är av särskild betydelse när det gäller allvarliga anklagelser. Art. 6.1 d i Europakonventionen kräver som regel att den misstänkte ges tillgång till en försvarare redan under det första polisförhöret, om inte särskilda omständigheter i det enskilda fallet visar att det finns tvingande skäl att begränsa denna rätt. Den misstänkte ska ges möjlighet att rådgöra med sin försvarare före förhöret påbörjas (se även 2015/16:187 s. 22)
  • Barn och personer med funktionsnedsättning ses som särskilt sårbara under straffrättsliga processer. Rätten till rättegångsbiträde är därför särskilt viktigt för dessa personer. Europadomstolens resonemang gällande barns särskilda processuella rättigheter är därför ofta tillämpbart även i förhållande till personer med olika funktionsnedsättningar. Se Europarådets och FRA:s resonemang i Handbok om europeisk rätt rörande tillgång till rättslig prövning (coe.int), 88.
  • I avgörandet var den tilltalade minderårig, men förtydligandet av rätten till effektivt deltagande som görs i detta mål har upprepats i avgöranden där den tilltalade är en vuxen individ med funktionsnedsättning, jfr. exempelvis:
  • Liebreich mot Tyskland Germany (Application no. 30443/03) Dom meddelad den 8 januari 2008 § (2)(a): LIEBREICH v. GERMANY (coe.int)
  • Pylnev mot Ryssland (Application no. 3038/03) Dom meddelad den 9 februari 2010 § (3)(b): PYLNEV v. RUSSIA (coe.int)
  • Grigoryevskikh mot Ryssland (Application no. 22/03) Dom meddelad den 9 april 2009 § 78. GRIGORYEVSKIKH v. RUSSIA (coe.int)

Den klagande, Y.S, åtalades misstänkt för att ha deltagit i en otillåten demonstration till stöd för PKK (Kurdistans arbetarparti). Y.S förhördes av polis utan närvaro av en försvarare. Y.S erkände sig skyldig under förhöret. Y.S tog senare tillbaka sitt erkännande och menade att han gjort uttalandena under tvång. Han dömdes till fängelse i fyra och ett halvt år för att ha gett stöd till PKK. Straffet sattes senare ned till fängelse i två och ett halvt år, på grund av att Y.S inte uppnått 18 års ålder då han begick brottet. Den turkiska domstolen förlitade sig på Y.S ursprungliga erkännande då de dömde honom.

Europadomstolen fastslog att för att rätten till en rättvis rättegång ska kunna utövas effektivt i praktiken, måste den tilltalade ha tillgång till en advokat redan vid det första polisförhöret. Vidare konstaterade domstolen att misstänkta personer är extra sårbara i utredningsskedet och att tidig tillgång till advokat ger ett skydd mot självangivelse. Europadomstolen framhöll även att det måste finnas mycket starka skäl för att rätten till juridiskt bistånd skall få begränsas under inledande polisförhör. Den grundläggande rätten att försvara sig kan i princip anses kränkt när uttalanden som gjorts under initiala polisförhör, utan att en försvarare närvarat, åberopas som bevisning mot en tilltalad (p. 54-55).

I det aktuella fallet fastslog Europadomstolen att bristen på tillgång till advokat tveklöst påverkade Y.S rättsprocess, i det att Y.S initiala erkännande användes för att fälla honom för det påstådda brottet (p. 58). Y.S var dessutom minderårig vid tillfället, vilket ytterligare stärkte hans behov av en försvarare (p. 60). Fastän Y.S senare under rättegången haft möjlighet att ifrågasätta bevisningen mot honom, fann Europadomstolen att förfarandet stred mot art. 6.3 c i förening med art. 6.1 i Europakonventionen (p. 63)

 

SALDUZ v. TURKEY (coe.int)

 

Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2008 | SvJT, s. 106

Se även sammanfattning i Handbok om europeisk rätt rörande tillgång till rättslig prövning (coe.int), s. 84 f.

 

 

Panovits mot Cypern (Application no. 4268/04) Dom meddelad den 11 december 2008

 

Fråga om statens skyldighet att garantera rätten till försvar för en tilltalad som var minderårig

Huvudpunkter:

  • Barn och personer med funktionsnedsättning ses som särskilt sårbara under straffrättsliga processer. Rätten till rättegångsbiträde är därför särskilt viktigt för dessa personer. Europadomstolens resonemang gällande barns särskilda processuella rättigheter är därför ofta tillämpbart även i förhållande till personer med olika funktionsnedsättningar. Se Europarådets och FRA:s resonemang i Handbok om europeisk rätt rörande tillgång till rättslig prövning (coe.int), 88.
  • I avgörandet var den tilltalade minderårig, men förtydligandet av rätten till effektivt deltagande som görs i detta mål har upprepats i avgöranden där den tilltalade är en vuxen individ med funktionsnedsättning, jfr. exempelvis:
  • Liebreich mot Tyskland Germany (Application no. 30443/03) Dom meddelad den 8 januari 2008 § (2)(a): LIEBREICH v. GERMANY (coe.int)
  • Pylnev mot Ryssland (Application no. 3038/03) Dom meddelad den 9 februari 2010 § (3)(b): PYLNEV v. RUSSIA (coe.int)
  • Grigoryevskikh mot Ryssland (Application no. 22/03) Dom meddelad den 9 april 2009 § 78. GRIGORYEVSKIKH v. RUSSIA (coe.int)

Den klagande, A.P som var 17 år vid tillfället, arresterades misstänkt för rån och mord. A.P:s pappa var med honom då han skulle förhöras på polisstationen. A.P:s pappa fick förklarat för sig av polisen, då A.P var närvarande, att de utredde ett rån och ett mord samt att det fanns bevisning som kopplade A.P till brottet. A.P informerades inför förhöret att han inte behövde säga någonting och att allt han sa skulle kunna användas emot honom. A.P togs in i ett separat rum för förhör. Under tiden A.P förhördes informerades pappan om att de kunde söka hjälp av en advokat. A.P erkände sig skyldig under förhöret och gjorde ett skriftligt utlåtande. Den klagande menade att hans rättigheter under art. 6 Europakonventionen kränkts. Detta då han inte hade blivit tillsagd att söka en advokat innan han togs in till förhör. Vidare hade hans pappa fått rådet att söka juridisk hjälp först då A.P redan satt i förhör. Pappan var då i sådant chocktillstånd att han inte förmådde vidta några åtgärder. A.P menade att då polisen bedömde att han var tillräckligt mogen för att tas in till förhör och att uttala sig om sin skuld utan sällskap av sin pappa eller en försvarare, borde polisen meddelat A.P direkt att han hade rätt till en advokat (p. 62-63).

Med hänsyn till A.P:s ålder menade Europadomstolen att A.P inte kunde förstå allvaret i situationen samt att A.P var omedveten om sin rätt till försvarare innan han togs in till förhör. Europadomstolen tar i beaktning att den A.P endast var 17 år gammal vid det aktuella tillfället. I sin praxis har Europadomstolen tidigare slagit fast att det är viktigt, då det gäller ett barn, att barnet behandlas på så sätt att full beaktning tas till dess ålder, mognadsnivå samt intellektuella och känslomässiga kapacitet. Vidare att åtgärder vidtas för att främja barnets förmåga att förstå och delta i processen (jfr. S.C. mot Förenade kungariket, p. 28). Rätten till effektivt deltagande för en minderårig åtalad kräver att individens särskilda sårbarhet tas i beaktning från det första steget i brottsundersökningen. Detta gäller särskilt vid polisförhör. Europadomstolen slår vidare fast att konventionsstaterna måste tillse att en minderårig som står åtalad för brott har en generell förståelse för den straffrättsliga processen och om vad som står på spel för hen, inkluderat tyngden av den påföljd som kan komma att utdömas. Det innebär att hen, om nödvändigt med stöd av t. ex. en tolk eller advokat, bör kunna förstå i allmänna drag vad som framförs av polisen vid ett ingripande och under förhör. Vidare måste individen informeras om sin rätt att vara tyst och om sin rätt till försvarare (p. 67).

 

Europadomstolen framför vidare att ett frånsägande av rätten till försvarare av en minderårig måste framföras på ett entydigt sätt. Detta med hänsyn till den särskilt sårbara situationen som en minderårig i en straffrättslig process befinner sig i. Myndigheterna i en medlemsstat kan endast acceptera ett sådant frånsägande efter att de vidtagit alla rimliga åtgärder för att försäkra sig om att den minderårige var fullt medveten om sin rätt till försvarare. Vidare måste medlemsstaten garantera att den minderårige förstår konsekvenserna av att genomföra processen utan en försvarare (p. 68).

 

I det aktuella fallet är det ostridigt mellan parterna att A.P inte erbjöds någon juridisk hjälp innan förhöret. A.P:s pappa blev rekommenderad att ta juridisk hjälp först då A.P satt i förhör och A.P själv blev rekommenderad att ha en försvarare först efter han gjort sitt skriftliga erkännande. Europadomstolen konstaterar att varken den klagandes pappa eller någon annan representant för A.P var närvarande under A.P:s första polisförhör (p. 70). Mot bakgrund av detta menar Europadomstolen att det inte är troligt att A.P förstod att han hade rätt till en försvarare innan han sa något till polisen (p. 71). Europadomstolen slår fast att myndigheternas passiva förhållningssätt inte når upp till den skyldighet det åligger dem att informera en minderårig tilltalad om dennes rätt till försvarare (p. 72). Vidare menar domstolen att varken A.P eller hans pappa hade frånsagt rätten till försvarare på ett explicit och entydigt sätt (p. 73).

 

Gällande A.P:S klagomål om rätten att vara tyst, konstateras av Europadomstolen att A.P blev informerad om denna sin rättighet i enlighet med nationell rätt, både då han arresterades och innan han gjorde sitt skriftliga erkännande. Mot bakgrund av A.P:s särskilt sårbara situation i det aktuella fallet, framförde dock Europadomstolen att myndigheterna borde vidtagit ytterligare åtgärder för att A.P skulle förstå innebörden av rätten att vara tyst. Att A.P senare under processen hade stöd av en advokat som kunde ifrågasätta A.P:s skriftliga erkännande läkte inte de skador som uppstått till följd av myndigheternas felaktiga handlande i början av A.P:s rättsprocess. Trots att erkännandet inte var den enda bevisningen gentemot A.P, lades stor vikt vid detta under förhandlingen. A.P:s trovärdighet ifrågasattes med anledning av att han senare under processen förnekade sitt initiala erkännande (p. 75 och 76). Med hänvisning till vad som redogjorts för ovan konstaterade Europadomstolen att A.P:s rättigheter under art. 6.3 c samt 6.1 Europakonventionen kränkts (p. 77).   

 

PANOVITS v. CYPRUS (coe.int)

 

 

Grigoryevskikh mot Ryssland (Application no. 22/03) Dom meddelad den 9 april 2009

Fråga om den klagande medvetandegjort den nationella domstolen om sin hörselnedsättning

Huvudpunkter

  • Den misstänkte måste själv medvetandegöra domstolen om att en funktionsnedsättning, så som hörselnedsättning, påverkar dennes rätt att delta i processen. Kriminalvården har ingen skyldighet att meddela sådan information till domstolen
  • Rätten till försvarare väger tyngre då förhandling genomförs via videolänk än då den tilltalade och domstolen befinner sig i samma fysiska rum

Den tilltalade, S.G, var misstänkt för bl.a. rån och olaga vapeninnehav. S.G framförde att han inte fått något hjälpmedel för sin hörselnedsättning och därför inte kunnat delta i den straffrättsliga processen på ett rättssäkert sätt. Vidare klagade S.G på att det inte fanns dokumenterat att överklagandeförhandlingen skett över videolänk samt att han inte haft tillgång till en försvarare under förhandlingen. S.G menade att hans rättigheter enligt art. 6.1, 6.3 samt 13 Europakonventionen kränkts (p. 67-68 och 72-74).

Europadomstolen klargör att effektivt deltagande förutsätter att den tilltalade har en generell förståelse för den straffrättsliga processen och vad som står på spel för hen, inkluderat tyngden av den påföljd som kan komma att utdömas. Det innebär att hen, om nödvändigt med stöd av t. ex. en tolk eller advokat, bör kunna förstå i allmänna drag vad som framförs inför domstolen. Den tilltalade bör även kunna följa med i vad som sägs av åklagarens vittnen (om sådana finns) och, om den tilltalade har en representant, kunna förklara inför sin advokat sin version av händelseförloppet, utpeka uttalanden hen ej håller med om och göra advokaten medveten om möjliga fakta som kan användas till den tilltalades försvar (se p. 78. Uttalandet om effektivt deltagande upprepas i bl.a. Stanford mot Förenade kungariket, p. 30, S.C. mot Förenade kungariket, p. 29 och V. mot förenade kungariket, p. 85, 89, 90).

Europadomstolen konstaterar att för att möjliggöra och garantera den tilltalades rätt till effektivt deltagande kan omständigheterna i det enskilda fallet medföra ett krav för konventionsstaterna att vidta positiva åtgärder (p. 79. Se även bl.a. Liebreich mot Tyskland, p. 2 a-b).

I det aktuella fallet gjorde Europadomstolen bedömningen att den nationella domstolen var medveten om den S.G:s nedsatta hörsel men inte om att detta påverkade S.G:s deltagande i processen. Kriminalvården var medveten om den särskilda problematiken kopplat till S.G:s hörselnedsättning, men ansågs av Europadomstolen inte ha någon skyldighet att meddela den tyska domstolen om detta. Mot bakgrund av att det saknades dokumentation av att S.G uppmärksammat domstolen på sin hörselnedsättning, gjorde Europadomstolen bedömningen att den nationella domstolen inte kände, eller borde känt till, S.G:s funktionsnedsättning  (p. 84-86).

Gällande användandet av videolänk vid ett överklagandeförfarande menar Europadomstolen att det i sig inte strider mot rätten till en rättvis och offentlig rättegång. Myndigheterna måste dock säkerställa att den sökande kan följa processen och att hen kan ha en effektiv och konfidentiell kommunikation med en försvarare (p. 83). Då en tilltalad kommunicerar med domstolen via videolänk, anses behovet samt rätten till försvarare vara större än då parterna kan ha en direkt fysisk kommunikation. I detta fall hölls videoförhör med S.G i samband med överklagandeprocessen, utan att S.G hade någon försvarare närvarande. Med anledning av detta menade Europadomstolen att den klagandes rättigheter enligt art. 6.1 och 6.3 c Europakonventionen kränkts (p. 92-93)

GRIGORYEVSKIKH v. RUSSIA (coe.int)

 

Bortnik mot Ukraina (Application no. 39582/04) Dom meddelad den 21 januari 2011

Fråga om domstolen kunde godta frånsägande av försvarare från individ som var särskilt sårbar i rättsprocessen

Huvudpunkter

  • Fysiska och psykiska funktionsnedsättningar kan göra en person särskilt sårbar i en rättsprocess. I detta fall ansåg Europadomstolen därför inte att den klagande kunde frånsäga sig sin försvarare under förundersökningen (p. 43-44)
  • Brottets allvar påverkar bedömningen av den misstänktes behov av juridiskt biträde (p. 45-46)
  • En misstänkt har rätt till försvarare redan under förundersökningen, även om hen kan ifrågasätta bevisning under huvudförhandling och vid ett överklagande (p. 47)

Den klagande, Bortnik, stod år 2002 åtalad för brott i Ukraina misstänkt för att ha orsakat sin grannes död genom knivstick och misshandel. Bortnik erkände brottet som först rubricerades som grovt vållande till kroppsskada. Bortnik hade själv uppgett att han inte ville bli representerad av en advokat. Under tiden Bortnik satt häktad genomgick han en psykiatrisk undersökning. Bortnik uppgav då att han inte begått brottet utan utsatts för fysisk och psykisk press av polisen i syfte att få honom att erkänna att han begått gärningen. Psykiatriska experter uppgav att Bortnik, trots att han var ”socialt dysfunktionell” och alkoholberoende, kunde kontrollera sina egna handlingar. Brottet omrubricerades sedan till mord. Inför rättegången begärde Bortnik biträde av advokat.

Bortnik menade i sitt klagomål till Europadomstolen att han till en början inte informerats om rätten till advokat. Vidare menade Bortnik att han, trots att han var oskyldig, till en början erkänt brottet på grund av att han utsatts för trakasserier av polisen. Bortnik ansåg därför att hans rättigheter enligt art. 6.3 c Europakonventionen hade kränkts.

Europadomstolen understryker vikten av det inledande skedet i en brottsundersökning. Således innebär rätten till försvar enligt art. 6.1 i Europakonventionen generellt att en misstänkt ska ha tillgång till en advokat redan under det första polisförhöret (se p. 39).

Domstolen menade att Bortniks fysiska handikapp, det faktum att han var alkoholberoende samt tillhörde en socialt missgynnad innebar att han var särskilt sårbar i en rättsprocess och mottaglig för påverkan av andra. Den nationella domstolen borde därför ha bortsett från att Bortnik ville avstå från advokat (se p. 43-44).

Europadomstolen beaktade även att brottet omrubricerades till en allvarligare gärning och att det inte var nya omständigheter som lett fram till detta. Offrets skador och handlingen i sig beskrevs fortsatt som densamma och kunde således inte förklara att de nationella myndigheterna först inte ansett att den misstänkte var i behov av juridiskt biträde, till följd av att brottet skulle ansetts lindrigare. Den fällande bevisningen hade kommit fram under rekonstruktionen av händelsen, då Bortniks advokat inte var närvarande (se p. 45-46).

Trots att Bortnik haft möjlighet att ifrågasätta bevisningen mot honom under huvudförhandlingen vid ett överklagande, ansåg Europadomstolen att det faktum att han saknat försvarare under polisens förundersökning allvarligt påverkat hans rätt att försvara sig (p. 47). Europadomstolen slog fast att Bortniks rättigheter enligt art. 6. 3 c Europakonventionen hade kränkts.

BORTNIK v. UKRAINE (coe.int)

 

Z.H. mot Ungern (Application no. 28973/11) Dom meddelad den 8 november 2012

 

Fråga om en tilltalad med funktionsnedsättnings särskilda rätt till information vid frihetsberövande

 

Huvudpunkter:

  • Fastän fallet utgick från art. 5 EKMR, inte art. 6 EKMR, borde en liknande argumentation som kopplar an till CRPD:s krav på “reasonable accommodations” kunna göras i förhållande till rätten till effektivt deltagande enligt art. 6 EKMR redan under förundersökningsstadiet. Jfr. Shtukaturov mot Ryssland, 2008, p. 66.

Den klagande, Z.H, stod åtalad misstänkt för rån. Mannen saknade hörsel och hade en intellektuell funktionsnedsättning. Z.H togs in för förhör på polisstationen samma dag som gärningen ska ha skett. Z.H kunde endast kommunicera genom en särskild form av teckenspråk. En tolk förordnades till förhöret. Z.H hade ingen försvarare närvarande vid tillfället.

 

Z.H menade att hans rättigheter under art. 3 Europakonventionen kränkts. Detta bl.a. till följd av att han, på grund av han inte givits några kommuniceringshjälpmedel, inte kunnat lämna in klagomål över de trakasserier han utsatts för av sina medintagna eller över sin situation i övrigt. Z.H menade att han endast kunde kommunicera med sin mamma på det teckenspråk han använde. Z.H:s mamma tilläts besöka honom vid endast två tillfällen per månad, vilket berövade honom möjligheten att kommunicera under resten av tiden han var frihetsberövad (p. 26).

 

Domstolen fastslog att då nationella myndigheter bestämmer att en person med funktionsnedsättning ska frihetsberövas, måste särskild hänsyn tas till personens särskilda behov. Medlemsstaterna har en skyldighet att vidta åtgärder som förser särskilt sårbara individer med effektivt skydd mot illabehandling som staten känt till eller borde ha känt till (p. 29).

 

Z.H klagade även på att hans rättigheter under art. 5.2 Europakonventionen kränkts. Detta då Z.H, när han arresterades, inte informerats om vad han åtalades för på ett språk han förstod. Till stöd för detta lämnade Z.H in två vittnesutlåtanden som vidhöll att Z.H kommunicerade genom ett annat teckenspråk än det som använts vid tillfället. Z.H menade vidare att, med hänsyn till hans intellektuella funktionsnedsättning, borde ha tilldelats en försvarare redan vid det första polisförhöret. 

 

Europadomstolen konstaterar att art. 5.2 Europakonventionen innebär att alla som arresteras ska veta anledningen till att de frihetsberövas. Detta ska förmedlas på ett sådant sätt att individen förstår, så att denne har möjlighet att överklaga beslutet i enlighet med art. 5.4 Europakonventionen. Om så har skett ska bedömas utifrån de särskilda omständigheterna i varje fall. Europadomstolen fastslår dock att om den tilltalade har en intellektuell funktionsnedsättning, och detta inte har tagits särskild hänsyn till, kan det inte anses att den tilltalade informerats på lämpligt sätt. Detta om inte den tilltalades försvarare informerats i dennes ställe (p. 41).

 

I det aktuella fallet hade Z.H förhörts på polisstationen utan försvarare och med stöd av en tolk som inte kommunicerade genom samma teckenspråk som den klagande. Europadomstolen menar därför att Z.H inte informerats på ett sådant sätt att han kunnat ifrågasätta beslutet om frihetsberövandet i enlighet med art. 5.2 och 5.4 Europakonventionen. Europadomstolen framför vidare att de ukrainska myndigheterna inte vidtog tillräckliga åtgärder (i domen används begreppet reasonable steps. Begreppet knyter an till reasonable accomodations som används i Konventionen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning art. 2, 13 och 14). Myndigheterna borde avbrutit förhöret då det visade sig att Z.H inte kunde kommunicera på det teckenspråk som den inkallade tolken var kunnig i. Myndigheterna borde i stället ha utrett alternativa kommunikationsmöjligheter, då de måste ha insett att någon värdefull konversation inte var möjlig. Med hänvisning till vad som redogjorts för ovan konstaterade Europadomstolen att Z.H:s rättigheter under art. 5.2 Europakonventionen kränkts (p. 42-44).   

 

Z.H. v. HUNGARY (coe.int)

 

 

Tarasov mot Ukraina (Application no. 17416/03) Dom meddelad den 31 oktober 2013

Fråga om domstolens skyldighet att försäkra sig om den tilltalades förmåga till effektivt deltagande med hänsyn till den tilltalades fysiska hälsotillstånd

Huvudpunkter

 

  • Det faktum att domstolen var medveten om den klagandes dåliga hälsa tvingade dem att vidta godtagbara åtgärder för att klargöra om klaganden var i lämpligt skick att delta effektivt i förhandlingarna. Det faktum att den klagande själv önskat närvara fysiskt inför domstolen vid tillfället för förhandlingen fråntog inte domstolen denna skyldighet.

Den klagande, Tarasov, arresterades av ukrainsk polis och erkände sig skyldig till b.la. rån och bilstöld. Tarasov uppgav dock att han, under tiden han satt häktad, blev misshandlad av polis, tvingades till erkännande och saknade tillgång till försvarare. Tarasov fick föras till huvudförhandlingen med ambulans till följd av sin dåliga hälsa. En läkare fanns på plats under huvudförhandlingen för att bedöma om Tarasov var sådant skick att han kunde delta i rättsprocessen. Läkaren menade att Tarasov var i lämpligt skick men att Tarasov själv uppgav att han mådde dåligt. Till följd av sin hälsa kunde Tarasov bl.a. inte delge sitt slutanförande inför den nationella domstolen (se b.la. p. 23, 26 och 27). Klaganden menade att hans rätt till rättvis rättegång i enlighet med art. 6.1 och 6.3 b-d Europakonventionen kränkts, då han till följd av sitt hälsotillstånd inte kunnat delta effektivt i domstolsförhandlingen (p. 72 och 76).

Europadomstolen understryker att rätten som följer av art. 6.3 c Europakonventionen ”att försvara sig personligen”, innebär att en tilltalad inte bara har rätt att närvara personligen utan även rätt att förstå innebörden av processen. Europadomstolen klargör vidare att effektivt deltagande förutsätter att den tilltalade har en förståelse för den straffrättsliga processen och vad som står på spel för hen, inkluderat tyngden av den påföljd som kan komma att utdömas. Det innebär att hen, om nödvändigt med stöd av t. ex. en tolk eller advokat, bör kunna förstå i allmänna drag vad som framförs inför domstolen. Den tilltalade bör även kunna följa med i vad som sägs av åklagarens vittnen (om sådana finns) och, om den tilltalade har en representant, kunna förklara inför sin advokat sin version av händelseförloppet, utpeka uttalanden hen ej håller med om och göra advokaten medveten om möjliga fakta som kan användas till den tilltalades försvar (se p. 98. Uttalandet om effektivt deltagande upprepas i bl.a. Stanford mot Förenade kungariket, p. 30, S.C. mot Förenade kungariket, p. 29 och V. mot förenade kungariket, p. 85, 89, 90).

I det aktuella fallet noterade Europadomstolen att den nationella domstolen var väl medveten om den klagandes dåliga hälsa. Till följd av detta ajournerade den nationella domstolen förhandlingen i över ett års tid. Europadomstolen menar att den nationella domstolen tog den klagandes dåliga hälsa i beaktning, bl.a. genom att återuppta förhandlingen först när det stod klart att Tarasovs hälsa tillät detta. Den klagande hade även själv, då förhandlingen återupptogs, bett om att få närvara fysiskt inför domstolen. Europadomstolen menar dock att de åtgärder den nationella domstolen vidtog inte var tillräckliga. Detta med hänsyn till att den klagande inte kunde gå eller sitta samt att han var tvingad att ligga på en bår under förhandlingen. Europadomstolen menade att den ukrainska rätten därför hade anledning att ifrågasätta om den klagande kunde delta effektivt i processen. Europadomstolen beaktar särskilt att Tarasov, till följd av sitt hälsotillstånd, inte kunde genomföra sitt slutanförande. Europadomstolen fastslår att den klagandes rättigheter i enlighet med art. 6.1 samt 6.3 c Europakonventionen kränkts (p. 100-101).

TARASOV v. UKRAINE (coe.int)

 

O'Donnell mot Förenade kungariket (Application no. 16667/10) Dom meddelad den 7 april 2015

 

Fråga om krav på lämpliga skyddsmekanismer och rätten till effektivt deltagande då den tilltalade har funktionsnedsättning som innebär kommunikationssvårigheter

Huvudpunkter:

  • Rätten att vara tyst och rätten till skydd mot självkriminalisering utgör en del av kärnan i rätten till en rättvis rättegång. Denna rättighet är dock inte absolut. För det fall en tilltalads tystnad åberopas mot denne måste särskilda säkerhetsåtgärder beaktas. Detta innebär bl.a. att anledningen till varför den tilltalade inte ger något muntligt vittnesmål måste beaktas samt att tystnaden inte utgör den enda, eller huvudsakliga, bevisningen.

 

Den klagande, M.D, stod åtalad misstänkt för mord. M.D hade en mental funktionsnedsättning och hans språkkunskaper låg på en sexårings nivå. Det fanns bevisning mot M.D, bl.a. vittnen som sa att M.D uppträtt hotfullt mot offret samt kläder i M.D:s lägenhet som hade fläckar av offrets blod. Även en kniv med fläckar av offrets blod hittades i lägenheten.

 

M.D:s försvarare menade att det hade varit ofördelaktigt för M.D att vittna under rättsprocessen. Effekten av om den nationella domstolen gått på försvararens spår hade varit att inga negativa slutsatser fick dras av M.D:s tystnad under rättegången. Två psykiatriker, av motsatta meningar, gjorde expertutlåtanden i processen. Den ena psykiatrikern, D.D, menade att M.D, för det fall han skulle vittna, skulle vara lättpåverkad, ha svårt att förstå frågor samt att ge sammanhängande svar (p. 15). Den andra psykiatrikern, D.K, gjorde gällande att M.D skulle kunna delta effektivt i processen om särskilda åtgärder och hänsyn togs till hans förmåga att förstå (p. 25). Den brittiska domstolen valde att gå på det sistnämnda expertutlåtandet. M.D valde att inte vittna och den nationella juryn kunde således dra negativa slutsatser av M.D:s tystnad. M.D dömdes för brottet till tolv års fängelse.

 

M.D klagade till Europadomstolen och gjorde gällande att hans rätt till rättvis rättegång under art. 6 Europakonventionen kränkts. Detta då det expertutlåtande som visade på att M.D inte bort vittna bortsetts från samt då den nationella rätten skulle ha instruerat juryn att inte dra negativa slutsatser av att M.D valde att inte vittna. M.D menade att negativa slutsatser inte borde få dras i det fall en tilltalad väljer att vara tyst då alternativet, att vittna, i sig skulle bidra till en orättvis rättegång för denne (p. 33 och 36-37).

 

Europadomstolen understryker rätten att vara tyst och principen om skydd mot självkriminalisering, som utgör en del av rätten till rättvis rättegång. Europadomstolen konstaterar dock att rätten att vara tyst inte är en absolut rätt och att möjligheten för en jury att dra negativa slutsatser av att en tilltalad inte vittnar, inte i sig strider mot art. 6 Europakonventionen (p. 48). För det fall en tilltalads tystnad åberopas mot denne i processen, måste dock särskilda säkerhetsåtgärder vidtas för att detta inte ska strida mot art. 6 Europakonventionen (p. 49-51).

 

Europadomstolen beslutade i det aktuella fallet, mot bakgrund av samtliga omständigheter, att ingen kränkning av M.D:s rättigheter enligt art. 6 Europakonventionen hade skett. Detta med hänsyn till den bevisning som fanns mot M.D till vilken M.D inget givit någon förklaring (p. 54) och det psykiatriska utlåtandet som talade för att M.D kunde delta i en anpassad process. Vidare beaktade Europadomstolen att den nationella rätten givit tydliga instruktioner till juryn att tänka på att bördan för att tillföra bevisning bortom rimligt tvivel ålåg åklagarsidan (p. 56-58).

 

Domare Wojtyczek var skiljaktig och uttryckte stark tveksamhet mot Europadomstolens dom trots att han röstade med majoriteten. Wojtyczek menade att Europadomstolen det aktuella fallet borde ha omprövat metoden för att bedöma om en konventionsstat handlat i enlighet med rätten att vara tyst enligt Europakonventionen eller inte. 

 

O'DONNELL v. THE UNITED KINGDOM (coe.int)

 

Blokhin mot Ryssland (Application no. 47152/06) Dom meddelad den 23 mars 2016

 

Fråga om statens särskilda skyldigheter i en straffrättslig process där en minderårig är misstänkt för brott

 

Huvudpunkter:

  • Då det gäller en minderårig som är misstänkt för brott har staten en skyldighet att anpassa processen efter barnets bästa. Myndigheterna måste behandla barnet på så sätt att full beaktning tas till dess ålder, mognadsnivå samt intellektuella och känslomässiga kapacitet. Vidare att åtgärder vidtas för att främja barnets förmåga att förstå och delta i processen. Detta gäller särskilt i den initiala utredningen under polisförhör.
  • Samtliga processuella rättigheter som tillfaller en misstänkt i en brottsprocess måste tillämpas i fråga om en minderårig som är misstänkt för brott. Detta även om barnet p.g.a. sin ålder faller utanför den nationella brottslagstiftningen.
  • Barn och personer med funktionsnedsättning ses som särskilt sårbara under straffrättsliga processer. Rätten till rättegångsbiträde är därför särskilt viktigt för dessa personer. Europadomstolens resonemang gällande barns särskilda processuella rättigheter är därför ofta tillämpbart även i förhållande till personer med olika funktionsnedsättningar. Se Europarådets och FRA:s resonemang i Handbok om europeisk rätt rörande tillgång till rättslig prövning (coe.int), 88.
  • I avgörandet var den tilltalade minderårig, men förtydligandet av rätten till effektivt deltagande som görs i detta mål har upprepats i avgöranden där den tilltalade är en vuxen individ med funktionsnedsättning, jfr. exempelvis:
  • Liebreich mot Tyskland Germany (Application no. 30443/03) Dom meddelad den 8 januari 2008 § (2)(a): LIEBREICH v. GERMANY (coe.int)
  • Pylnev mot Ryssland (Application no. 3038/03) Dom meddelad den 9 februari 2010 § (3)(b): PYLNEV v. RUSSIA (coe.int)
  • Grigoryevskikh mot Ryssland (Application no. 22/03) Dom meddelad den 9 april 2009 § 78. GRIGORYEVSKIKH v. RUSSIA (coe.int)

Den klagande, Blokhin, var 12 år gammal och hade häktats misstänkt för utpressning av en minderårig flicka. Blokhin klagade till Europadomstolen och gjorde gällande att hans rättigheter under art. 6.1 och 6.3 c Europakonventionen kränkts. Blokhin menade att processen gällande placerandet av honom i tillfälligt ungdsomsförvar varit rättsstridig. Detta särskilt då han förhörts av polis utan någon försvarare, vårdnadshavare eller annan representant närvarande. Blokhin hade inte heller haft möjlighet att korsförhöra personer som vittnade mot honom under rättegången (p. 173)

Europadomstolen inledde sitt resonemang kring art. 6 Europakonventionen med att fastslå att artikeln var tillämpbar. Detta då processen där Blokhin placerats i tillfälligt ungdomsförvar var att se som en straffrättslig process, trots att de nationella myndigheterna menade motsatsen (p. 180). Europadomstolen konstaterar att då det gäller en minderårig tilltalad har staten en skyldighet att anpassa processen efter barnets bästa. Myndigheterna måste behandla barnet på så sätt att full beaktning tas till dess ålder, mognadsnivå samt intellektuella och känslomässiga kapacitet. Vidare att åtgärder vidtas för att främja barnets förmåga att förstå och delta i processen. Rätten till effektivt deltagande för en minderårig åtalad kräver att individens särskilda sårbarhet tas i beaktning från det första steget i brottsundersökningen. Detta gäller särskilt vid polisförhör. Europadomstolen slår vidare fast att konventionsstaterna måste tillse att en minderårig som står åtalad för brott har en generell förståelse för den straffrättsliga processen och om vad som står på spel för hen, inkluderat tyngden av den påföljd som kan komma att utdömas. Vidare måste individen informeras om sin rätt att vara tyst och om sin rätt till försvarare (p. 195). Europadomstolen konstaterar även att ett barn aldrig får fråntas grundläggande processuella rättigheter i en straffrättslig process. Samma krav på myndigheterna gällande tillförandet av tillräcklig bevisning samt att garantera en rättvis rättegång i övrigt gäller i en straffrättslig process där en minderårig, och inte en vuxen person, är misstänkt för brott (p. 196 och 218).

Europadomstolen framför att för att rätten till en rättvis rättegång ska kunna utövas effektivt i praktiken, måste den tilltalade ha tillgång till en advokat redan vid det första polisförhöret. Detta då misstänkta personer är särskilt sårbara i det initiala utredningsskedet. Europadomstolen framhöll även att det måste finnas mycket starka skäl för att rätten till juridiskt bistånd skall få begränsas under inledande polisförhör. Den grundläggande rätten att försvara sig kan i princip anses kränkt när uttalanden som gjorts under initiala polisförhör, utan att en försvarare närvarat, åberopas som bevisning mot en tilltalad (p. 198). Med hänsyn till barns särskilda sårbarhet i rättsprocesser samt deras mognadsnivå och intellektuella och känslomässiga förmågor, understryker Europadomstolen vikten av rätten till försvar för minderåriga (p. 199. Se även Salduz, 2008, p. 60). Gällande rätten att korsförhöra vittnen framhåller Europadomstolen att art. 6.3 d Europakonventionen innebär en generell rätt för den tilltalade att ta del av all bevisning mot hen och att få ifrågasätta denna inför domstolen (p. 200).

I det aktuella fallet menade Europadomstolen att det faktum att den klagande endast var 12 år gammal samt var diagnostiserad med ADHD gjorde honom särskilt sårbar. Detta innebar en skyldighet för myndigheterna att vidta särskilda åtgärder (p. 203-204). Gällande Blokhins rätt till försvar bedömer Europadomstolen att polismyndigheten inte nådde upp till dess skyldighet under artikel 6 Europakonventionen. Detta då polisen inte informerade Blokhin att han hade rätt att ha sin vårdnadshavare på plats eller vidtog några andra åtgärder. Det faktum att nationell rätt inte kräver att myndigheterna tillser att en minderårig, som ännu inte är straffmyndig tilldelas försvarare, fråntar inte myndigheterna denna skyldighet enligt internationell rätt (p. 205-209). Trots att de vittnesmål som tillfördes utredningen var av avvägande betydelse för utfallet i den straffrättsliga processen fick Blokhin ingen möjlighet att själv ställa frågor till, eller ifrågasätta, dessa vittnen. Europadomstolen slog därför fast att den klagandes rätt till försvar i enlighet med art. 6.1 och 6.3 d Europakonventionen kränkts (p. 216).

BLOKHIN v. RUSSIA (coe.int)

 

 

 

A.N. mot Litauen (Application no. 17280/08) Dom meddelad den 31 maj 2016

 

Fråga om rätt att utföra rättshandlingar för person med psykisk sjukdom

Huvudpunkter:

  • Det är av yttersta vikt att personer som fråntagits sin rättsliga handlingsförmåga men som har förmåga att uttrycka sin vilja på ett koherent sätt, får tillgång till domstol och möjligheten att höras antingen personligen eller genom representation.
  • Mental ohälsa kan rättfärdiga begränsningar eller modifieringar av hur rätten att höras får utövas, men inte att rättighetens själva essens äventyras.
  • Särskilda processuella garantier kan behövas för att skydda en person som på grund av sin mentala hälsa inte har förmåga att själv utföra rättshandlingar.

Den klagande, A.N, var en autistisk man med normalintelligens som diagnosticerats med schizofreni. Genom domstolsbeslut hade mannen fråntagits sin rättsliga handlingsförmåga. Klaganden närvarade inte under rättegången gällande hans rättshandlingsförmåga på grund av en misslyckad delgivning. När A.N fick kännedom om beslutet och försökte överklaga det avslogs hans ansökan med hänvisning till att han försuttit tidsfristen för överklagande. Han fick inte heller tillgång till rättegångshandlingarna p.g.a. sin omyndighet. A.N:s klagomål till Europadomstolen hänvisades till art. 6.1 Europakonventionen gällande rätten till rättvis rättegång inför domstol (p. 70-71).

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att personer som fråntagits sin rättsliga handlingsförmåga ofta fortfarande kan uttrycka sin vilja på ett koherent sätt. I sådana fall är det av yttersta vikt att personen får tillgång till domstol och möjligheten att höras antingen personligen eller, om det är nödvändigt, genom någon form av representation. Mental ohälsa kan enligt Europadomstolen rättfärdiga begränsningar eller modifieringar av hur rätten att höras får utövas, men inte att rättighetens själva essens äventyras. Tvärtom framhöll domstolen att särskilda processuella garantier kan behövas för att skydda en person som på grund av sin mentala hälsa inte är kapabel att handla å sina egna vägnar (p. 90).

I det aktuella fallet bedömde Europadomstolen att A.N:s rätt till en rättvis rättegång inför domstol kränkts, gällande processen avseende hans rättshandlingsförmåga. Detta gällde särskild A.N:s ansökan om att återställa sin rättshandlingsförmåga. Med anledning av vad som redogjorts ovan, beslutade Europadomstolen att det hade skett en kränkning av art. 6.1 Europakonventionen.

A.N. v. LITHUANIA (coe.int)

 

 

 

Vasenin mot Ryssland (Application no. 48023/06) Dom meddelad den 21 juni 2016

 

Fråga om rätten till försvar samt rätten att försvara sig personligen för tilltalad med psykisk sjukdom

 

Huvudpunkter:

  • Det faktum att en person har psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning, eller har fråntagits sin rättsliga handlingsförmåga, får inte automatiskt kan leda till en inskränkning av rätten att bli hörd inför domstol. Dessa personers särskilda utsatthet stärker istället behovet av ett särskilt stöd under en straffrättslig process.
  • Domstolen har en skyldighet att ingripa om det är uppenbart eller på annat sätt kommer till deras fulla vetskap att en försvarare misslyckas med att förse sin klient med effektivt försvar. Bristfällighet i försvaret är särskilt allvarlig när klaganden inte haft möjlighet att själv företräda sina intressen.

 

Den klagande, Vasenin, var diagnostiserad med schizofreni och hade åtalats för att ha begått en rad brott. I väntan på rättegång hade han häktats. Under ett förberedande domstolsförhör, där både klaganden och hans juridiska ombud närvarade, beslutade domstolen att klaganden inte skulle få närvara under rättegången med hänsyn till hans diagnos. Klaganden fälldes för ett flertal brott i sin frånvaro. Han överklagade domen, men hans begäran avslogs. Vasenin klagade till Europadomstolen och gjorde gällande att hans rättigheter under art. 6.1 och 6.3 c Europakonventionen kränkts. Vasenin menade bl.a. att det juridiska försvarar han tilldelats av staten hade varit uppenbart ineffektivt (p. 120).

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att endast det faktum att en person har psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning, eller har fråntagits sin rättsliga handlingsförmåga inte automatiskt kan leda till en inskränkning av rätten att bli hörd. Tvärtom anför domstolen att det är just dessa personers särskilda utsatthet som stärker behovet av att de ges ett särskilt stöd (p. 139).  Domstolen uttalade därefter att myndigheterna i detta sammanhang måste visa erforderlig omsorg i säkerställandet av den misstänktes rättigheter att närvara vid rättegången och agera särskilt försiktigt när denna rättighet begränsas, så att personer med intellektuell nedsättning inte missgynnas i jämförelse med andra tilltalade som har en sådan rättighet (p. 139). 

När det gäller det bristfälliga försvaret konstaterade Europadomstolen inledningsvis att staten endast kan hållas ansvarig för bristfälliga juridiska ombud om deras bristfällighet är uppenbar eller om rätten på något annat sätt har uppmärksammats tillräckligt på ombudets bristfällighet. Att en försvarare förhåller sig väsentligen passiv under förhandlingar kan enligt domstolen ge upphov till allvarliga tvivel rörande försvarets effektivitet (p. 142 och 143). En sådan bristfällighet är särskilt allvarlig när klaganden inte haft möjlighet att själv företräda sina intressen (p. 144). Europadomstolen konstaterade att Vasenins rättigheter under art. 6.1 och 6.3 c Europakonventionen kränkts. Detta mot bakgrund av att den Vasenin inte fick möjlighet att delta fysiskt inför domstolen (p. 141) samt den bristande effektiviteten i det försvar som den klagande tilldelades av domstolen (p.147).

VASENIN v. RUSSIA (coe.int)

 

 

 

Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket (Application nos. 50541/08, 50571/08, 50573/08 and 40351/09) Dom meddelad den 13 september 2016

 

Fråga om statens skyldighet att beakta särskild sårbarhet hos den tilltalade under förundersökningsstadiet i en straffrättslig process

 

Huvudpunkter

  • Rätten till rättsligt biträde är av särskild betydelse när det gäller allvarliga anklagelser. Art. 6.1 d i Europakonventionen kräver som regel att den misstänkte ges tillgång till en försvarare redan under det första polisförhöret, om det inte särskilda omständigheter i det enskilda fallet visar att det finns tvingande skäl att begränsa denna rätt. Den misstänkte ska ges möjlighet att rådgöra med sin försvarare före förhöret påbörjas (se även 2015/16:187 s. 22)
  • Vid bedömningen av hur kränkningar av processuella rättigheter under förundersökningsstadiet påverkar rättsprocessen som helhet ska vissa särskilda omständigheter beaktas. Av dessa är den allra första omständigheten som räknas upp huruvida klaganden har varit särskilt sårbar, t.ex. på grund av dennes ålder eller mentala kapacitet.

I Grand Chamber-avgörandet Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket uttalade Europadomstolen att bedömningen av om en rättegång har varit rättvis i enlighet med art. 6 ska göras med beaktande av processen som helhet. Domstolens främsta uppgift under art. 6.1 konventionen är att bedöma den övergripande rättvisan av den straffrättsliga processen (p. 250). Däremot anser Europadomstolen att det inte kan bortses från att en specifik omständighet kan vara så pass avgörande att bedömningen av huruvida en rättegång har varit rättvis kan aktualiseras redan på ett tidigare stadium (p. 250-251). Exempelvis framhölls att förundersökningsstadiet kan vara av särskild betydelse för förberedelsen inför rättegången, då de bevis som inhämtas och polisförhören med den misstänkte ofta tillmäts stor vikt (p. 253).

Europadomstolen slår i målet fast att, med hänsyn till den grundläggande karaktären och vikten av tidig tillgång till rättslig rådgivning, är inskränkningar av tillgång till rättslig rådgivning tillåtna endast i undantagsfall.  För att inskränka denna rätt krävs tvingande skäl vilka bara kan tillämpas i undantagsfall. Domstolen menar vidare att en sådan inskränkning inte får skada den misstänktes rätt att försvara sig. Skada uppstår normalt om erkännande eller medgivande som den misstänkte gjort utan bistånd av försvarare åberopas under rättegång till stöd för fällande dom (jfr. p. 258). I målet räknar Europadomstolen upp ett antal omständigheter som ska beaktas vid en helhetsbedömning av straffprocessen för att bedöma påverkan av processuella rättigheter före rättegången. Av dessa är den allra första omständigheten som räknas upp huruvida klaganden har varit särskilt sårbar, t.ex. på grund av dennes ålder eller mentala kapacitet (p. 274).

IBRAHIM AND OTHERS v. THE UNITED KINGDOM (coe.int)

 

 

 

EU-domstolen
EU-domstolen

Öppna denna fråga

Stäng denna fråga

Mål C216/14, dom meddelad den 15 oktober 2015

Fråga om rätt till tolkning och översättning av överklagande på annat språk än förfarandespråket

Huvudpunkter

  • Domstolen har ingen skyldighet att översätta ett skriftligt överklagande av ett strafföreläggande som görs på annat språk än förfarandespråket, om inte medlemsstaten beslutat att sådant överklagande utgör en väsentlig handling.
  • I skäl 27 i direktiv 2010/64 anges att medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att garantera dessa rättigheter för särskilt sårbara personer. Fysiska funktionsnedsättningar nämns som en omständighet som innebär särskild sårbarhet.

I målet hade den rumänske medborgaren G.C, stoppats i en trafikkontroll i Tyskland. Detta då han saknade obligatorisk fordonsförsäkring. G.C talade inte tyska. Åklagaren yrkade att G.C skulle föreläggas ett bötesstraff samt att ett eventuellt bestridande av straffet skulle avfattas på tyska. En fråga i målet var om artiklarna 1–3 i direktiv 2010/64 utgör hinder för en medlemsstat att kräva, av den mot vilken ett strafföreläggande har utfärdats, att bestridande av föreläggandet ska ske på förfarandespråket. Detta trots att den tilltalade inte behärskar det aktuella språket.

Direktiv 2010/64 omfattar rätten till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. Rätten enligt direktivet är tillämpbart på personer från den tidpunkt när de av en medlemsstats myndigheter görs medvetna om att de misstänkts eller anklagas för brott fram till dess att förfarandena avslutas. Förfarandena avslutas vid avgörandet av ett ev. överklagande. EU-domstolen konstaterade inledningsvis att direktiv 2010/64 var tillämpbart i G.C:s fall (jfr. art. 1.1 och 1.2 direktiv 2010/64) (p. 26 och 27). EU-domstolen hänvisade till direktiv 2010/64 art. 2 och 3, om rätten till tolkning respektive rätten till översättning av vissa väsentliga handlingar. Dessa artiklar besvarar frågan i målet om G.C kunde åberopa rättigheterna enligt direktiv 2010/64 för att bestrida ett strafföreläggande på ett annat språk än det tillämpliga förfarandespråket (p. 28).

EU-domstolen slår fast att det följer av lydelsen i art. 2 direktiv 2010/64 att den avser tolkning av muntliga framställningar. De som omfattas av rätten till tolkning i art. 2 direktiv 2010/64 är misstänkta eller tilltalade individer som inte själva kan uttrycka sig på förfarandespråket på grund av att de inte talar eller förstår språket eller för att de lider av hörselnedsättning eller talsvårigheter. EU-domstolen konstaterar även att den uppräkning i art. 2.1 och 2.2 av situationer där tolkning bör erbjudas inte är uttömmande. EU-domstolen fastslår att av art. 2 direktivet följer att dessa personer, då de ska göra en muntlig framställning, har rätt att göra detta på sitt modersmål (p. 30-33).

Däremot menar EU-domstolen att det skulle gå utöver de syften som direktivet eftersträvar om medlemsstaterna även ska anses ha en skyldighet att översätta alla överklaganden från de personer som artikeln omfattar. Det art. 2 innebär är en skyldighet för medlemsstaterna att tillse att berörda personer fullt ut och på sitt modersmål underrättas om de sakförhållanden de anklagas för. Vidare att berörda personer får ge sin egen version av dessa förhållanden på sitt modersmål. Det framgår även av Europadomstolens praxis att kravet på en rättvis rättegång endast medför att tilltalade ska få kännedom om vad de är anklagade för och ges rätt att utöva försvar på sitt modersmål. Det krävs inte en skriftlig översättning av samtliga handlingar i akten. Rätten till tolkning enligt art. 2 direktiv 2010/64 omfattar således översättning genom tolk av muntlig kommunikation mellan misstänkta eller tilltalade och utredande myndigheter (p. 38-40).

Genom art. 2 direktiv 2010/64 säkerställs att personer som befinner sig i en situation som den G.C befinner sig i, får kostnadsfritt stöd av en tolk om de själva muntligen bestrider ett strafföreläggande inför registratorn vid den behöriga nationella domstolen och denne upprättar en tjänsteanteckning om detta som diarieförs eller att de, om de bestrider föreläggandet skriftligen, får hjälp av en försvarare, som tar på sig att avfatta den motsvarande handlingen, på förfarandespråket (p. 42).

Ytterligare en fråga i målet är om art. 3 i direktiv 2010/64 innebär att personer som befinner sig i en situation som den G.C befinner sig i, vilka önskar bestrida ett strafföreläggande skriftligen utan hjälp av en försvarare, ges rätt till stöd i form av översättning. Det framgår av lydelsen av denna bestämmelse att rätten till översättning är avsedd att garantera att berörda personer kan utöva sin rätt till försvar och att förfarandena går rättvist till (p. 43). EU-domstolen framför att art. 3 direktivet bör tolkas så att bestämmelsen i princip endast avser skriftlig översättning, till det språk som den tilltalade förstår, av vissa väsentliga handlingar som de behöriga myndigheterna har upprättat på förfarandespråket (p. 44). Det innebär således att rätten till översättning enligt art. 3.1 och 3.2 i direktiv 2010/64 i princip inte omfattar skriftlig översättning till förfarandespråket av en handling såsom ett bestridande av strafföreläggande (p. 47). I direktiv 2010/64 fastställs dock endast minimiregler (jfr. skäl 32). Medlemsstaterna får således utvidga de rättigheter som fastställs i direktivet för att tillhandahålla en högre skyddsnivå. I art. 3.3 i direktiv 2010/64 uppges även att de behöriga myndigheterna ska besluta om någon annan handling än de som anges i art. 3.1 och 3.2 är väsentlig i ett visst ärende (p. 48-49).

Art. 2 och 3 direktiv 2010/64 utgör således inte ett hinder för en medlemsstat att kräva, av den mot vilken ett strafföreläggande har utfärdats, att bestridande av föreläggandet ska ske på förfarandespråket. Detta trots att den tilltalade inte behärskar det aktuella språket. Detta gäller dock under förutsättning att de behöriga myndigheterna inte enligt art. 3.3 i direktivet anser att ett sådant bestridande mot bakgrund av det aktuella förfarandet och omständigheterna i det enskilda fallet utgör en väsentlig handling (p. 50-51).

CURIA - Documents (europa.eu)

 

 

C-467/18, dom meddelad den 19 september 2019

Fråga om processuella rättigheter för tilltalad med paranoid schizofreni som placerats i sluten psykiatrisk vård till följd av brott

Huvudpunkter

  • Personer som är misstänkta för brott ska informeras om sina rättigheter så snart som möjligt. Detta innebär en tidsperiod från det att myndigheterna begränsar dessa personers frihet med hjälp av tvångsåtgärder och senast före polisens första officiella förhör med den misstänkte.
  • Begreppet straffrättslig process, och de rättigheter till en rättvis rättegång som följer med en sådan process, omfattar även intagning till sluten psykiatrisk vård av säkerhetsskäl.

E.P erkände sig skyldig till mord på sin mor efter att hennes kropp hittats livlös och spår pekat mot E.P som gärningsman. E.P placerades på ett psykiatriskt sjukhus och diagnostiserades med paranoid schizofreni. Till följd av detta avskrevs det straffrättsliga förfarandet av åklagaren. E.P informerades inte om detta då han inte bedömdes kunna delta i förfarandet. Då det straffrättsliga förfarandet avslutades beslutade åklagaren om tvångsvård av E.P, av det skälet att han uppsåtligen hade gjort sig skyldig till brott under en psykisk störning. E.P kunde därför inte hållas straffrättsligt ansvarig. Beslutet vann laga kraft då något överklagande inte inkommit (p. 21-26).

Den hänskjutande domstolen undrar om de nationella bestämmelserna om intagning för tvångsvård av personer med en psykisk störning är förenliga med de rättigheter som garanteras genom direktiven 2012/13, 2013/48 och 2016/343 samt genom Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). I det aktuella fallet hördes aldrig E.P under förundersökningen. Han underrättades inte heller om att ett straffrättsligt förfarande hade inletts mot honom. Eftersom han inte lagfördes förordnades ingen försvarare för honom och han har därför inte kunnat väcka talan mot åklagarmyndighetens slutsatser (p. 28-29).

EU-domstolen konstaterar att begreppet ”straffrättsligt förfarande” i art. 2.1 i direktiv 2012/13 samt art. 2.1 i direktiv 2013/48 även omfattar förfaranden som gäller intagning för sluten psykiatrisk vård, vilket ger upphov till frihetsberövande. Detta förutsatt att denna åtgärd är motiverad av säkerhetsskäl avseende personer som gjort sig skyldiga till brott, men vars psykiska hälsa motiverar psykiatrisk vård i stället för fängelsestraff (p. 41). EU-domstolen kom till denna slutsats genom att titta på praxis från Europadomstolen utifrån art. 5 Europakonventionen. Denna artikel omfattar också frihetsberövanden till följd av psykisk sjukdom eller andra medicinska åtgärder. EU-domstolen fastslår även att art. 6 stadgan relaterar till art. 5 Europakonventionen och att art. 6 stadgan därför, mot bakgrund av art. 52.3 stadgan, måste tolkas i ljuset av praxis från Europadomstolen (p. 43-46). Således, genom det aktuella fallet, utökas begreppet straffrättsliga processer och de rättigheter till en rättvis rättegång som följer med det, till att även omfatta intagning till sluten psykiatrisk vård.

EU-domstolen understryker vikten av art. 3.2 direktiv 2012/13 om medlemsstaternas skyldighet att se till att de uppgifter som lämnas enligt rätten att bli informerad om sina rättigheter ska ges ”muntligen eller skriftligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk, med beaktande av eventuella särskilda behov hos misstänkta eller utsatta personer”. I skäl 26 till det direktivet nämns uttryckligen psykiskt sjuka personers utsatta tillstånd och särskilda behov gällande information om sina rättigheter (p. 47). En liknande skyldighet för medlemsstaterna följer även av art. 13 direktiv 2013/48. Av bestämmelsen följer att vid tillämpningen av direktivet ska hänsyn tas till ”utsatta misstänkta eller tilltalades särskilda behov”. EU-domstolen konstaterar att psykiskt sjuka individer omfattas av artikeln (p. 48).

Frågan är vidare från vilken tidpunkt den berörda personen ska informeras om sina rättigheter enligt art. direktiv 2012/13 (p. 35). Som svar på frågan hänvisar EU-domstolen även till art. 2 samt skäl 19 och 22 i direktivet. EU-domstolen konstaterar att för att uppfylla sitt syfte, att trygga ett rättvist straffrättsligt förfarande och säkerställa effektiviteten av rätten till försvar, ska meddelandet om rättigheter ske i ett tidigt skede. I förslaget till direktivet uppges att den period som följer omedelbart efter frihetsberövandet utgör den största risken för att erkännanden erhålls på ett oegentligt sätt. Således slår EU-domstolen fast att personer som är misstänkta för brott ska informeras om sina rättigheter så snart som möjligt. Detta innebär från det att myndigheterna begränsar dessa personers frihet med hjälp av tvångsåtgärder och senast före polisens första officiella förhör med den misstänkte (p. 49-53).

Den hänskjutande domstolen menar vidare att det enligt nationell rätt inte är tillåtet för en domstol, i samband med rättspsykiatrisk tvångsvård, att kontrollera huruvida den misstänkte under förundersökningen har haft tillgång till processuella minimigarantier för att kunna utöva sin rätt till försvar. Den hänskjutande domstolen önskar bl.a. få klarhet i huruvida en sådan lagstiftning är förenlig med artiklarna 47 och 48.2 i stadgan, om bl.a. rätten till effektivt rättsmedel. EU-domstolen konstaterar gällande denna fråga att rätten till effektivt rättsmedel enligt art. 47 i stadgan, samt i art. 8.2 i direktiv 2012/13 och art. 12 i direktiv 2013/48, utgör hinder för sådan nationell lagstiftning. EU-domstolen slår fast att en domstol som handhar ett sådant förfarande måste ha befogenhet att säkerställa att rättigheter enligt de aktuella direktiven har respekterats i förfaranden som föregått dem inför den kompetenta domstolen (p. 55-63).

EU-domstolen har vidare svarat på frågan om principen om oskuldspresumtion, som avses i art. 3 i direktiv 2016/343, ska tolkas så, att den – inom ramen för ett förfarande som gäller sluten psykiatrisk vård av terapeutiska skäl och säkerhetsskäl – kräver att åklagarmyndigheten lägger fram bevisning för att den person som ansökan om frihetsberövande avser är den som har begått de gärningar som anses utgöra fara (p. 69). Även om ett sådant förfarande inte syftar till att fastställa den berörda personens skuld, anses syftet inte uteslutande terapeutiskt utan även straffrättsligt. Direktivet anses därför tillämpligt på situationen (p. 71). Art. 3 direktiv 2016/343, om medlemsstaternas skyldighet att se till att misstänkta och tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag, gäller alltså i den aktuella situationen (p. 72). Enligt art. 6 direktivet har åklagarmyndigheten bevisbördan för att de kriterier som fastställs i lagen för att besluta om intagning för sluten psykiatrisk vård av en person är uppfyllda (p. 72 och 75).

CURIA - Documents (europa.eu)

 

FN:kommité för rättigheter för personer med ...
FN:kommité för rätti...

Öppna denna fråga

Stäng denna fråga

CRPD/C/16/D/7/2012

Fråga om rätten att åtnjuta rättskapacitet utan diskriminering

Huvudpunkter

  • Medlemsstater till CRPD har en skyldighet att erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden.
  • Medlemsstater till CRPD har en skyldighet att säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra, däribland genom att vidta processuella anpassningar.

Den klagande, Marlon James Noble (M.J.N) som tillhörde Australiens ursprungsbefolkning aboriginer, hade en mental funktionsnedsättning. M.J.N menade att hans rättigheter enligt artiklarna 5 (1), 12, 13, 14 (1) (b), 14 (2) and 15) Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD eller konventionen) kränkts.

M.J.N:s lämnade in klagomål under art. 5 konventionen då han ansåg att den australiensiska lagen Mentally Impaired Defendants Act var diskriminerande i det att den endast avsåg personer med kognitiv funktionsnedsättning. Lagen innebar att personer med kognitiv funktionsnedsättning kunde häktas på obestämd tid om de åtalades för brott. Staten menade att lagen inte var diskriminerande då den var försedd med säkerhetsåtgärder så som proportionalitets- och ändamålsavvägningar (8.2).

FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (kommittén) konstaterade att konventionsstaterna i enlighet med art. 5 (1) och (2) konventionen är skyldiga att försäkra att alla människor är lika inför och enligt lagen och utan någon diskriminering berättigade till lika skydd enligt lagen samt garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder. Kommittén noterade att den aktuella nationella regleringen riktade sig till sådana situationer där personer med psykiska och intellektuella funktionsnedsättningar inte kunde delta i rättegångar till följd av sin funktionsnedsättning. Kommittén hade således att bedöma om den olikbehandling som följde av den nationella lagen var skälig eller om den var diskriminerande gentemot personer med funktionsnedsättning (p. 8.3). Kommittén noterade att, enligt lagen, ansågs en person inte lämplig att delta i rättegång fram till att motsatsen visats. Under den tiden hade en individ ingen möjlighet att utöva sin rättskapacitet inför domstol. I det aktuella fallet åtalades M.J.N för sexualbrott år 2001. År 2003 bedömdes han inte vara i lämplig att delta i rättegång. Ett beslut om frihetsberövande fattades och M.J.N var frihetsberövad fram till år 2012 då han placerades på ett stödboende. Kommittén framförde att man under tiden år 2003-2012 fokuserade på M.J.N:s mentala kapacitet och lämplighet att delta i rättegång. M.J.N hade ingen möjlighet att hävda sin oskuld eller ifrågasätta den bevisning som fanns. M.J.N fick heller inget rättsligt stöd under perioden. Kommittén ansåg att M.J.N:s rättigheter under art. 5 (2) och (3) konventionen kränkts (8.4).

Gällande M.J.N:s klagomål under artiklarna 12 (2) och (3) och 13 (1) konventionen konstaterade kommittén att konventionsstaterna, enligt art. 12 (2) och (3) konventionen var skyldiga att bekräfta att personer med funktionsnedsättning har rätt att i alla sammanhang bli erkända som personer i lagens mening, samt erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden. Vidare enligt art. 13 (1) konventionen att ”säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra, däribland genom att erbjuda dem processuella… anpassningar för att underlätta en verksam roll för dem som direkta och indirekta deltagare, inklusive som vittnen, i alla rättsliga förfaranden…” (8.5).

Kommittén konstaterade att konventionsstaterna har viss skönsmarginal för att säkerställa en rättvis rättegång för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för personer utan funktionsnedsättning. Staterna måste dock tillse att de relevanta rättigheterna för dessa personer respekteras. Kommittén menar att australiensiska myndigheter inte respekterat M.J.N:s rättigheter i detta fall. Detta då beslutet att M.J.N inte skulle anses lämplig att närvara vid rättegång ledde till att han förnekades rätten att hävda sin oskuld eller ifrågasätta den bevisning som fanns. Nationella myndigheter hjälpte heller inte M.J.N till rättsligt stöd, trots att han uttryckligen menade att han inte gjort sig skyldig till något brott. Han hade därför ingen möjlighet att få åtalet som riktades mot honom prövat. Kommittén ansåg att M.J.N:s rättigheter under art. 12 (1) och (2) samt art. 13 (1) konventionen kränkts (8.6).

Kommittén menade vidare att M.J.N:s rättigheter enligt art. 14 konventionen kränkts. Detta då han frihetsberövades utan att ha dömts för något brott. De nationella myndigheternas beslut att frihetsberöva M.J.N baserades på en bedömning av de potentiella konsekvenserna av M.J.N:s kognitiva funktionsnedsättning, och inte på en dom efter en brottsutredning. Kommittén ansåg därför att M.J.N:s rättigheter enligt art. 14 (1) (b) kränkts, då konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning inte berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt och att varje frihetsberövande sker i enlighet med lagen. Vidare att förekomsten av en funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga ett frihetsberövande. Kommittén konstaterade att även beslutet att sedan placera M.J.N i stödboende, som en direkt följd av det konventionsstridiga beslutet att frihetsberöva honom, utgjorde en kränkning av art. 14 (1) (b) konventionen (8.7).

Omständigheterna under vilka M.J.N frihetsberövades, i 13 år på obestämd tid i enlighet med nationell lag (Mentally Impaired Defendants Act), orsakade irreparabla psykiska skador hos honom. Denna behandling kan liknas vid tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Kommittén konstaterade därför att M.J.N:s rättigheter enligt art. 15 konventionen kränkts.

Se kommitténs rekommendationer till Australien på: Jurisprudence (ohchr.org)

CRPD/C/18/D/30/2015

Fråga om rätten för personer med funktionsnedsättning att utöva sin rättskapacitet

Huvudpunkter

  • Medlemsstater till CRPD har en skyldighet att vidta ändamålsenliga åtgärder för att erbjuda personer med funktionsnedsättning tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin rättskapacitet.
  • Medlemsstater till CRPD har en skyldighet att säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra, däribland genom att vidta processuella anpassningar.

Den klagande, Boris Makarov (B.M) lämnade in ett klagomål till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (kommittén) för sin fru, N.N:s, räkning gällande medlemsstaten Litauen. Den klagande menade att hans frus rättigheter enligt artiklarna 12 och 13 Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD eller konventionen) kränkts. Den klagande menade att N.N:s funktionsnedsättning, hjärnskakning samt minnesförlust var en direkt konsekvens av en trafikolycka hon råkade ut för. B.M:s fru avled sedan av skadorna.

Till följd av sina skador kunde N.N inte komma till polisstationen efter trafikolyckan. Hon begärde därför av myndigheterna att bli informerad om brottsutredningen som vidtogs gentemot den person som kört bilen. Den klagande menade att denna begäran från N.N ignorerades och att hon därför berövades rätten att överklaga de beslut som åklagaren tog. Vidare menade den klagande att N.N till följd av sina skador inte kunde delta under förhandlingen i domstolen. B.M framförde vidare att åklagaren enligt nationella regler har en skyldighet att försvara den klagande i en process, där den klagande inte har råd att själv anlita en försvarare. B.M menade att även denna rätt förbisågs. Slutligen framförde B.M att hans frus rätt till en rättvis rättegång samt hennes rättigheter enligt art. 12 och 13 konventionen kränkts (p. 2.1 till 2.5).

Den litauiska domstolen beslutade att den person som kört bilen vid tillfället för händelsen gjort sig skyldig till trafikbrott. Då den nationella domstolen inte ansåg att N.N:s skador härrörde från olyckan dömdes mannen endast till böter. B.M hävdade att N.N inte informerades om domen. B.M fick själv ta del av domen då det redan var för sent att överklaga. B.M lämnade ändå in ett överklagande, vilket avvisades då han inte ansågs kunna visa att han missade överklagandefristen till följd av sitt hälsotillstånd.

Kommittén konstaterar att N.N:s skador var en direkt följd av den trafikolycka hon råkade ut för. Vidare att det är ostridigt att hon till följd av detta inte kunde närvara vid den förhandling som hölls för att utreda eventuellt brott i samband med händelsen. N.N representerades inte heller av något juridiskt ombud. Detta innebar att hon, eller en representant för hennes räkning, inte kunde fråga vittnen eller ifrågasätta utlåtanden från medicinska experter gällande hennes hälsa. N.N kunde inte heller närvara för att som vittne själv ge förstahandsuppgifter gällande händelsen (p. 7.2). Kommittén anför att B.M lämnade in ett överklagande till nationell domstol och framförde stark bevisning för att han och N.N aldrig fick del av den ursprungliga domen. Detta ansågs av lettiska myndigheter inte utgöra godtagbar anledning för att förlänga överklagandefristen med 20 dagar (p. 7.3).

Kommittén konstaterar att N.N begärde juridiskt biträde till förhandlingen då hon inte kunde närvara själv. Statens framförande under förhandlingen behandlade inte N.N:s intressen i processen. Ett juridiskt biträde förordnandes för N.N, men dök aldrig upp till förhandling (p. 7.4- 7.5). Kommittén tog upp de skyldigheter som konventionsstaterna har under art. 12 (3) att ”vidta ändamålsenliga åtgärder för att erbjuda personer med funktionsnedsättning tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin rättskapacitet”. Vidare under art. 13 (1) konventionen att ”säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra, däribland genom att erbjuda dem processuella… anpassningar för att underlätta en verksam roll för dem som direkta och indirekta deltagare, inklusive som vittnen, i alla rättsliga förfaranden…”. Kommittén konstaterade att konventionsstaterna har viss skönsmarginal för att säkerställa en rättvis rättegång för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för personer utan funktionsnedsättningar. Staterna måste dock tillse att de relevanta rättigheterna för dessa personer respekteras. Kommittén menade att lettiska myndigheter inte respekterat N.N:s rättigheter i detta fall. Detta då N.N:s intressen inte framförts eller representerats under förhandlingen. Inga anpassningar vidtogs för att ordna för N.N att själv närvara. Hon försågs inte heller med juridiskt biträde. Kommittén konstaterade därför att N.N:s rättigheter enligt artiklarna 12 (3) och 13 (1) konventionen kränkts (p. 7.6-7.7).

Se kommitténs rekommendationer till Litauen på: Jurisprudence (ohchr.org)

 

CRPD/C/20/D/38/2016

Fråga om rätten till vård för personer med funktionsnedsättning – särskilt under frihetsberövande

Huvudpunkter

  • Medlemsstater till CRPD har en särskild skyldighet att tillhandahålla sådan vård som individer med funktionsnedsättningar är i behov av. Denna skyldighet gäller särskilt under frihetsberövande av dessa individer.
  • Medlemsstater till CRPD är skyldiga att genomföra processuella anpassningar för att garantera effektivt deltagande i rättsprocesser för personer med funktionsnedsättning. Sådana processuella anpassningarna skiljer sig från andra skäliga anpassningar som konventionsstaterna åtar sig att utföra, då de förstnämnda inte får begränsas genom en proportionalitetsavvägning.

Den klagande, Munir al Adam (M.a.A) från Saudiarabien, hade från att han var barn en lättare hörselnedsättning. M.a.A hävdade att han, under tiden i häkte, blev utsatt för tortyr av saudiarabisk polis. M.a.A förvägrades vård för de skador som uppstod från tortyren och till följd av detta förlorade han all hörsel på det skadade örat. M.a.A framförde att hans rättigheter enligt artiklarna 4, 13 (1), 15 (1), 16 (1) and (4), and 25 (b) Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD eller konventionen) kränkts.

Klaganden menade att då han hade en hörselnedsättning redan innan behandlingen av saudiska myndigheter är CRPD tillämpbar (p. 3.1). Tortyren han utsattes för innebar en kränkning av art. 15 samt 16 konventionen. Genom att läkare konsulterats som konstaterat att M.a.A var i behov av snabb vård för att inte förlora sin hörsel, gjordes de nationella myndigheterna medvetna om den klagandes behov av vård. Att M.a.A förvägrades detta menade han innebar en kränkning av art. 25 (b) konventionen. M.a.A anförde även att det faktum att han inte fick tillgång till försvarare under tiden han satt häktad innebär en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång. Den klagande hänvisade till att inga åtgärder vidtogs för att han skulle kunna delta effektivt i processen, trots sin hörselnedsättning. Detta innebar en kränkning av art. 13.1 konventionen, läst för sig själv men även i kombination med art. 4 konventionen.

FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (kommittén) menade att den klagandes rättigheter under art. 15 CRPD kränkts. Detta då nationella myndigheter inte vidtagit en effektiv utredning som lett fram till ett motbevisande av M.a.A:s påståenden om tortyr samt om våld, utnyttjande och övergrepp under tiden han satt häktad (p. 11.2 samt 11.3). Gällande M.a.A:s påståenden under art. 13 (1) konventionen menar kommittén att M.a.A var utsatt för tortyr och tvingades till ett erkännande samt att detta erkännande användes för att döma honom till ansvar (dödsstraff). Kommittén noterade även att M.a.A inte hade tillgång till försvarare förrän under huvudförhandlingen. M.a.A fick då inte vara i kontakt med sin försvarare.

Kommittén beaktar de rättigheter och skyldigheter avseende jämlikhet och ickediskriminering som följer av art. 4 och 5 konventionen. Kommittén noterar att dessa åtaganden kräver särskild uppmärksamhet beträffande art. 13 konventionen. Art. 13 kräver bl.a. att konventionsstaterna genomför processuella anpassningar. De processuella anpassningarna skiljer sig från andra skäliga anpassningar som konventionsstaterna åtar sig att utföra, då de förstnämnda inte får begränsas genom en proportionalitetsavvägning. I gällande fall, framför kommittén, är således Saudiarabien, skyldig att genomföra sådana processuella anpassningar som krävs för att möjliggöra ett effektivt deltagande för den klagande. Detta med hänsyn till dennes hörselnedsättning. Till följd av detta konstaterade kommittén att en kränkning av M.a.A:s rättigheter under art. 13 (1) hade skett, läst för sig själv samt i kombination med art. 4 konventionen (p. 11.4 samt 11.5).

Gällande M.a.A:s påstående om kränkning av art. 25 (b) konventionen uppger kommittén att konventionsstaterna har en skyldighet att tillhandahålla sådan vård som personer med funktionsnedsättningar är i särskilt behov av. Detta innebär tidig identifiering av vårdbehov samt sådan vård som syftar till att minimera och förhindra ytterligare funktionshinder. Läst i kombination med art. 14 (2), om frihet och personlig säkerhet för personer med funktionsnedsättningar, menar kommittén att staterna har en särskild skyldighet gentemot personer mot vilka staten utövar påtaglig kontroll genom frihetsberövande. Mot bakgrund av detta konstaterar kommittén att M.a.A:s rättigheter under art. 25 (b) kränkts då han inte fått lämplig vård i tid (p. 11.6).

Se kommitténs rekommendationer till Saudiarabien på: Jurisprudence (ohchr.org)