Ramverk och direktiv

Nedan finner ni rättslig information om advokatens roll vad gäller klienter med funktionsnedsättning, den rättsliga grunden vad gäller processuella rättigheter samt riktlinjer från olika myndigheter som ska vara till stöd. 

Advokatens uppdrag

När det gäller klienter som har en funktionsnedsättning eller är sårbara finns Advokatsamfundets promemoria "Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter". Dokumentet ger dock inte tydliga riktlinjer vad gäller det praktiska mötet med en klient som har en funktionsnedsättning. 

Advokatens kunskap om klientens funktionsförmåga

En viktig utgångspunkt är att klientens instruktion i huvudsak styra hur advokaten agerar. Men advokaten ska också tillvarata klientens bästa. För att kunna ge råd och biträde som objektivt gagnar klientens sak, uppfylla sitt uppdrag gentemot klienten samt säkerställa att klientens processuella rättigheter tillgodoses är det av stor vikt att advokaten har kännedom om klientens funktionsförmåga och vilka konsekvenser förekomsten av en nedsatt funktionsförmåga får för berörd rättsfråga. I många fall är förekomst av funktionsnedsättning inte relevant för rättsfrågan, men viktigt för att säkerställa klientens processuella rättigheter. En utmaning i sammanhanget är att advokater inte alltid erhåller nödvändig information om klienters eventuella funktionsnedsättning, utsatthet eller sårbarhet.  

Ärenden där advokater dock alltid bör kunna förvänta sig att klienten har någon form av nedsatt funktionsförmåga är ärenden som aktualiserats med anledning av Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade, eller insatser relaterade till en persons funktionsnedsättning enligt Socialtjänstlagen.  

Här är problematiken inte att identifiera och upptäcka huruvida klienten har någon form av funktionsnedsättning utan att förstå vilka behov klienten har i förhållanden till rättsfrågan. Även i fall som rör Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård respektive Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk tvångsvård bör advokaten kunna förvänta sig att klienten kan ha en psykisk nedsättning, men får inte förutsätta att sådan föreligger. Särskilt inte om frågan rör kvarhållning.  

Andra situationer när vetskapen om klientens funktionsförmåga är viktig är exempelvis i samband med vårdnadstvister där en klients eventuella nedsatta förmåga kan vara av stor vikt för vilket stöd från samhället klienten behöver söka och få för att denne på grund av avsaknad av sådant stöd inte ska nekas vårdnaden. I dessa fall finns stor risk för att klienten inte vill erkänna en nedsatt funktionsförmåga.  

I fall som dessa är kännedom om konsekvensen av klientens nedsatta funktionsförmåga i kombination med kunskapen om att svenska lagar ska tolkas i ljuset av internationell rätt, däribland artikel 23 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning liksom artikel 8 i Europakonventionen, en viktig komponent för att advokaten ska kunna tillvarata klientens intresse på bästa sätt.  

I samtliga av dessa fall är advokatens kunskap om klientens funktionsförmåga viktig för att kunna säkerställa klientens processuella rättigheter men även för att förstå på vilket sätt funktionsnedsättningen påverkar rättsfrågan och klientens syn på saken, för att kunna uppfylla sitt uppdrag. 

Processuella rättigheter för personer med funktionsnedsättning

En viktig uppgift för Advokaten är att säkerställa att klienten får sina processuella rättigheter tillgodosedda. Enskilda personers processuella rättigheter framgår inte enbart av nationell rätt. Hänsyn måste även tas till de europeiska och internationella överenskommelser Sverige har åtagit sig att följa. 

EU-direktiv om processuella rättigheter

Den 30 november 2009 antog rådet en resolution om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden. Sommaren 2019 har sex direktiv samt två rekommendationer som klargör direktivens omfattning antagits enligt färdplanen. Direktiven, vilka alla innehåller skrivningar om särskilt sårbara personer är följande: 

• Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden
• Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden
• Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet
• Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden
• Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden
• Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden
• Europaparlamentets och Rådets Direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder.

Samtliga direktiv ska vara implementerade i svensk rätt, om skrivningar inte förts in i svensk rätt har direktiven i dessa delar direkt effekt i Sverige. Om svensk lag är otydlig ska lagen tolkas direktivkonformt. Utöver dessa direktiv har EU-kommissionen även antagit rekommendation om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade personer (2013/C 378/02). Rekommendationerna syftar till att stärka de processuella rättigheterna för alla misstänkta eller tilltalade som på grund av ålder, psykiskt eller fysiskt tillstånd eller funktionsnedsättning inte kan förstå och delta effektivt i straffrättsliga förfaranden.  

Färdplanen och de olika direktiven syftar till enhetligt genomförande av de processuella rättigheterna i Europakonventionen art. 6 samt i EU-stadgan art 47.  

Internationella rättsregler 

Särskilt relevanta internationella rättsregler för rättsprocesser finns i art. 13 i FN:s Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) som trädde i kraft i Sverige januari 2009. Art. 13(1) i CRPD rör tillgång till rättssystemet och anger att konventionsstaterna ska säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra, däribland genom att genom att ”...erbjuda dem processuella och åldersrelaterade anpassningar för att underlätta en verksam roll för dem som direkta och indirekta deltagare, inklusive som vittnen, i alla rättsliga förfaranden, innefattande i det undersökande skedet och i andra förberedande skeden.”  

Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har vidare förtydligat att, för att effektivt tillträde och tillgång till rättssystemet i enlighet med Art. 13 ska kunna säkerställas, måste ”den service, information och kommunikation rättsväsendet erbjuder vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.” innebörden av språk och kommunikation framgår av artikel 2 i CRPD.

Hur långt sträcker sig advokatens ansvar?

Europadomstolen har i sin praxis uttalat att det är de nationella domstolarna som har det främsta ansvaret för att rättegången ska vara rättvis. I brottmål föregås dock domstolsförhandlingen av en förundersökning som också måste göras tillgänglig för de som har en funktionsnedsättning eller anpassad för exempelvis ett barns ålder. Rätten till en rättvis rättegång omfattar, enligt Europadomstolen, alla delar av rättsprocessen, men de facto är det olika aktörer som i praktiken har ansvar för att rätten till en rättvis rättegång respekteras. Ovan nämnda rekommendation från Europeiska Kommissionen om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, föreskriver att ” (6) Det är viktigt att eventuell sårbarhet hos misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden upptäcks och konstateras så snabbt som möjligt. 

För det ändamålet bör en inledande bedömning göras av berörda polistjänstemän eller brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter. De behöriga myndigheterna bör också kunna anlita en oberoende expert för att undersöka graden av sårbarhet, den sårbara personens behov och lämpligheten av eventuella åtgärder som vidtagits eller planeras gentemot den sårbara personen.

I nuläget finns dock ingen metod eller rutin bland rättsvårdande myndigheter att i alla situationer identifiera förekomst av en sårbarhet. Viss vägledning kan erhållas från ”Förhör med barn Förhör med vuxna som har osynliga funktionsnedsättningar – handledning för polis och åklagare vid planering och genomförande”. Trots att det åligger de rättsvårdande myndigheterna en skyldighet att säkerställa en rättvis rättegång bär advokaten, i praktiken ett mycket stort ansvar för att klienten får sina rättigheter tillgodosedda.

Ett exempel är beslutet från JK 5069-17-4.3, där JK konstaterade att de rättsvårdande myndigheterna inte gjort något fel.

"Tingsrättens bedömning är att ordföranden gjort vad som erfordras för att försäkra sig om att tolk inte behövdes vid övriga delar av förhandlingen. Tilläggas kan att den åtalade företräddes av en mycket erfaren försvarsadvokat som enligt uppgift sedan lång tid tillbaka haft en yrkesmässig kontakt med klienten. Försvararen uppgav inte något annat tolkbehov än den tolkhjälp som kom att förordnas i målet. Försvararen har inte själv heller tagit upp någon kostnad för tolk i sin kostnadsräkning."

Uttalandet medför att det är av stort vikt att försvarsadvokater konkretiserar det behov klienten har relaterade till rättsprocessen. I fallet hade klienten demens vilket påverkade dennes förmåga att förstå information som förmedlades till honom. Den åtalade förstod inte heller domstolens språk varför tolk användes. Tolken hade dock inte förmåga att kommunicera på ett sätt som den åtalade kunde ta till sig utifrån dennes funktionsnedsättning. Advokatens begäran om tolk var inte tillräcklig eftersom begäran inte explicit uttalade att tolken även behövde kunskap i hur man kommunicerar med en person med intellektuella nedsättningar. 

I åklagarens handledning framgår vikten av att en tolk får information om exempelvis förekomst av funktionsnedsättning. Det är därför angeläget att advokaten säkerställer att informationen når tolken.